Sida:Drömslottet 1920.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Den första bruden på Grönkulla.

blott på glädje och icke på sorg. Ty med morgondagen upprann deras bröllopsdag, och deras drömda hem väntade dem på den töckenomflutna, milt purpurskimrande stranden invid Fyra vindars udde.



IV.
Den första bruden på Grönkulla.

Anne vaknade på sin bröllopsdags morgon för att finna solskenet strömmande in genom det lilla gavelrummets fönster och septembervinden fläktande i de skira musslinsgardinerna.

— Så roligt, att solen vill skina på mig! var hennes första tanke.

Hon drog sig till minnes den första morgon hon vaknat inne i detta samma gavelrum, då solstrimman silat sig fram till henne genom den gamla Snödrottningens av blom översållade krona. Det hade inte varit något lyckligt uppvaknande, ty det förde med sig minnet av den stora besvikelsen från föregående kväll. Men sedan dess hade det lilla rummet blivit henne kärt och dyrbart under de många lyckliga år, då barnet därinne skapat sin färgglada fantasivärld omkring sig och ungmön sett lockande drömsyner hägra. Det hade som en gammal vän slutit henne i sin famn, var gång hon efter en lång frånvaro kommit tillbaka; på dess fönsterpall hade hon legat på knä under den natt av förtärande ångest, då hon trodde, att Gilbert låg döende, och i det hade hon suttit, betagen av en aldrig anad lyckokänsla, den kvällen hon givit honom sin tro. Ofta under nattens timmar hade hon hållit vaka därinne, ibland i glädje, stundom i sorg, och i dag skulle hon lämna det för alltid. Hädanefter skulle det ej längre vara hennes, den femtonåriga Dora skulle taga det i arv efter henne, sedan hon flyttat: Och icke kände Anne det annorlunda, det lilla rummet var helgat åt ungdomen och flicktiden — det skede i det förflutna, som skulle ändas i dag, i och med att hon följde med sin brudgum till det gemensamma nya hemmet.


21