Sida:Drömslottet 1920.djvu/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Den första bruden på Grönkulla.

Det var rörelse och brådska och glädje på Grönkulla den förmiddagen. Diana kom tidigt, åtföljd av pysen Fred och Lill-Anne Cordelia, för att hjälpa till där så behövdes. Davy och Dora, Grönkullas tvillingar, togo genast de små vid handen och snodde i väg med dem ut i trädgården.

— Akta så inte Lill-Anne fördärvar sin fina klänning! ropade Diana efter dem.

— Du behöver inte vara rädd för det, så länge hon är med Dora, sade Marilla. — Den flickan är mera aktsam och förståndig än många mödrar jag sett. Hon är på sitt sätt verkligen riktigt märkvärdig — rakt inte lik den där andra hoppetossan jag fostrat upp.

Marilla smålog tvärs över hönsmajonnäsen mot Anne. Blicken tydde på, att, när allt kom omkring, hoppetossan ändå var henne allra kärast.

— Jaha, tvillingarna ha sannerligen artat sig utmärkt, sade fru Lynde, sedan hon förvissat sig om, att de hunnit utom hörhåll. — Dora är så hjälpsam och har så gott handlag, och Davy blir en praktpoike, om han får hålla på. Men du milde tid, en sådan bråkstake han var, när han var liten. Han har prövat mitt tålamod många gånger.

— Aldrig i hela mitt liv har jag gått i sådan oro som jag gjorde de första sex månaderna efter det han kommit hit, sade Marilla. — Men man vänjer sig ju vid allt. Han har på sista tiden fått så'n smak för lantbruk, och nu vill han, att jag skall låta honom få försöka sig med att sköta gården nästa år. Det kanske inte vore så dumt, för Dianas far vill helst bli kvitt arrendet; så det måste i alla fall ordnas på något sätt.

— Kära du, ett sådant önskeväder du får på din bröllopsdag, sade Diana och släppte ned ett väldigt ärmförkläde över sin sidenelegans. — Det är ju alldeles som om det vore beställt.

— Ja, måtte nu bara din lycka bli varaktigare än det vackra vädret, barn, suckade fru Lynde.

Hon hoppades det av hjärtat och trodde det också, men hon fruktade, att det var att utmana försynen, om man alltför öppet fröjdades åt, att det gick en väl. Man handlade bara i

22