Sida:Drömslottet 1920.djvu/32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Hemkomsten.

Aldrig hade det gamla grånade huset, som låg där kringgärdat av sin trädgård, varit med om en muntrare eftermiddag. Alla de ålderstigna skämt och kvickheter, som varit i bruk på bröllop sedan urminnes tider, togos fram och luftades på nytt och föreföllo lika nya och friska och skrattretande, som om de serverades för första gången. Det pratades och glammades, och när Anne och Gilbert gjorde uppbrott för att hinna med Carmodytåget, med Paul som körsven, stodo tvillingarna redo med risgryn och gamla skor, i vilkas slungande Charlotta den Fjärde och farbror Harrison nästan slogo rekord. Marilla stod vid grinden och följde vagnen med ögonen, tills den försvann ur synhåll på den långa avtagsvägen med dess häckar av gullris. Anne vände sig om för att vifta ett sista farväl. Hon var borta — Grönkulla var ej längre hennes hem, och Marillas ansikte såg gammalt och trött ut, när hon vände tillbaka till det hus, som Anne i fjorton års tid, till och med när hon var borta, fyllt med ljus och liv.

Men Diana och hennes småherrskap, familjen från Ekostugan och pastor Allan med fru stannade kvar för att hjälpa de båda gamla kvinnorna över den första kvällens ensamhetskänsla, och de intogo tillsammans en riktikt trevlig supé, alla sittande kring bordet och genomgående på nytt dagens minnesrika händelser. Och medan de ännu sutto kvar och höllo varandra sällskap, stego Anne och Gilbert ur tåget vid Glen S:t Mary.



V.
Hemkomsten.

Doktor David Blythe hade skickat sin häst och sin trilla för att möta de nygifta, och den halvvuxne yngling, som förut residerat på kuskbocken, smet sin väg med ett förstående grin och överlämnade åt dem nöjet att ensamma få färdas hem i den ljuvliga aftonen.

Anne glömde aldrig den härliga utsikt, som öppnade sig

24