Sida:Drömslottet 1920.djvu/34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Hemkomsten.

— Jag vet inte. Det ser just inte ut, som om invånarna skulle vara några »besläktade själar» — eller vad tycker du?

Byggnaden i fråga var stor och vidlyftig och målad i en grön färg, så grell och skrikande, att landskapet däromkring såg urblekt ut. En köksträdgård mel fruktträd låg bakom huset, och framför det utbredde sig en jämnklippt och finputsad gräsplan, men det hela verkade dock något kalt och föga hemtrevligt. Uthusbyggnaderna, loge, lador och stall, tycktes befinna sig i ett utmärkt skick, och allting var fejat och välhållet.

— Inte förefaller det mycket troligt, att en person med ett sådant färgsinne skulle kunna vara någon besläktad själ, sade Anne. — Såvida inte målningen kommit till av misstag, som ju var fallet med vårt tingshus hemma i Avonlea. Jag är säker på, att här inte finns några barn. Här ser så pinsamt ordentligt ut, vart man tittar, att det riktigt fryser en in i själen.

De hade icke mött någon enda människa på den fuktiga röda vägen, som följde den buktande stranden. Men omedelbart innan de nådde björkhagen, som dolde deras hem, blev Anne varse en ung flicka, som drev en flock av snövita gäss framåt en gräsbevuxen sluttning till höger om dem. Några väldiga furor växte här och där på dess krön. Mellan deras stammar skymtade man vaggande sädesfält, guldskimrande, av strandhavre bundna dyner och däremellan stråk av solglittrande, blått hav. Flickan var lång till växten och bar en ljusblå kattunsklänning. Hon gick med spänstiga steg och rak hållning. Hon och hennes gäss kommo ut genom grinden vid sluttningens fot, just som Anne och Gilbert åkte förbi. Hon stod med handen på grindens hasp och såg oavvänt på dem med ett uttryck, som knappast kunde kallas intresse, men icke sjönk ned till tom nyfikenhet. Ett flyktigt ögonblick tycktes det Anne, som om en glimt av förtäckt fientlighet röjdes däri. Men det var flickans skönhet, som starkast grep Anne och kom henne att häftigt draga efter andan — en skönhet, så markerad, att den överallt måste ha ådragit sig uppmärksamhet. Hon bar ingen hatt, och tunga flätor av glänsande hår av det mognande vetets färg voro lindade omkring hennes huvud liksom en krona. Ögonen

26