Hemkomsten.
voro djupa och blå som en alpsjö. Den enkla kattunsklänningen omslöt en ståtlig och välväxt figur, och hennes läppar voro lika varmt röda som den klunga blodröda vallmor hon bar instucken i sitt skärp.
— Gilbert, vem var den flickan vi nyss åkte förbi? frågade Anne med låg röst.
— Jag såg ingen flicka, sade Gilbert, som ej hade ögon för någon annan än sin brud.
— Hon stod där vid grinden — nej, se dig inte om! Hon står ännu kvar och följer oss med blicken. Aldrig i mitt liv har jag sett ett så vackert ansikte.
— Jag minns inte, att jag sett några vackra flickor under den tiden jag bott här. Det finns nog några nätta små töser uppe vid The Glen, men inte äro de sådana, att man särskilt lägger märke till dem.
— Men den där flickan måste man ovillkorligen ge akt på. Du har nog aldrig sett henne, för då skulle du komma ihåg henne. Henne glömmer man inte så lätt. Aldrig har jag sett ett sådant ansikte annat än på målningar. Och håret sedan! Hon skulle inspirera både en diktare och en konstnär.
— Hon är väl och hälsar på någon här på trakten — bor kanske i det där stora sommarhotellet på andra sidan hamnen.
— Söta du — hon bar ett vitt förkläde och drev en flock med gäss!
— Det kunde hon göra för sitt nöjes skull. Titta, Anne — där ligger vårt hus!
Anne tittade och glömde för tillfället totalt flickan med de praktfulla, trotsigt utmanande ögonen. Den första anblicken av hennes nya hem gladde både ögon och själ — det låg där i sin ensamhet likt en stor, gräddfärgad mussla, uppkastad på stranden. Den dubbla raden smärta lombardiska popplar avtecknade sig i mörkt purpurfärgad silhuett mot himlen. Bakom det låga huset, skyddande dess trädgård mot den alltför skarpa blåsten från sjön, stod en tät och mörk furuskog, i vilken vindarna skulle kunna stämma upp alla slags trolsk och hemsk musik. Likt alla skogar tycktes den i sina djupaste skrymslen
27
