Skollärarens brud.
Åter följde en tystnad, medan kapten Jim för sin inre syn manade fram kära gäster, som det icke var Anne och Gilbert förunnat att se — de vänner, som suttit tillsammans med honom kring denna samma härd under svunna år, med munterhet och levnadslust lysande ur ögon, som för länge sedan slutits under kyrkogårdens mull eller havets eviga böljegång. Här hade i forna tider barnens skratt genljudit. Här hade under vinterkvällarna vänner samlats. Man hade sjungit och dansat och skalkats. Här hade ynglingar och ungmör drömt. För kapten Jim var huset befolkat av så många varelser, vilka trängde sig fram och sökte göra sig påminta.
— Den första juli stod huset färdigt. Då började skolläraren räkna dagarna. Vi brukade se, hur han gick ned till stranden, och då sade vi alltid oss emellan: Tänk, snart kommer hon att gå bredvid honom!
— Hon väntades i mitten av juli, men hon kom inte då. Ingen oroade sig för det. Det hände ofta, att fartygen voro försenade i dagar och kanske veckor. Royal William dröjde en vecka över tiden — hon dröjde två och hon dröjde tre. Till sist började vi bli rädda, och värre och värre blev det. Den dag kom, då jag inte förmådde möta John Selwyns ögon. Vet ni vad, fru Blythe — här sänkte kapten Jim rösten — jag tyckte, att de sågo alldeles så ut, som den där gamla farmoderns måste ha gjort, när de brände henne på bålet. Han sa’ aldrig mycket, sin undervisning i skolan skötte han, men han gick som en sömngångare, själen var på annat håll, och så fort han var färdig med skolan, skyndade han ner till stranden. Där kunde han ibland gå och vanka ända från mörkrets inbrott till dess dagen grydde. Folk sa’, att han började bli grubblande. Varenda människa hade givit upp hoppet — Royal William var åtta veckor försenad. Man hade nu mitten av september, och skollärarens brud hade ännu inte kommit — skulle heller aldrig komma, trodde vi.
— Det blåste upp en väldig storm, som varade i tre dar, och kvällen efter det den bedarrat gick jag ned till stranden.
38
