Sida:Drömslottet 1920.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Skollärarens brud.

Där stod skolläraren, med armarna lutade han sig mot ett klippblock, och han bara stirrade ut till havs.

— Jag tilltalade honom; men han svarade inte. Hans ögon tyckte häfta, vid någonting, som inte jag kunde se. Ansiktet var så stelt på honom som på en död.

— »John, John», ropade jag till honom, och jag frös rakt in i märg och ben, så underlig såg han ut, »vakna vakna!»

— Då svann det där sällsamma uttrycket bort ur hans ögon. Han vände på huvudet och såg på mig. Aldrig skall jag glömma hans ansikte — inte förrän jag skeppar, in mig till min sista resa…

»Allt är väl, gosse», sa' han. »Jag har sett Royal William runda East Points udde. Hon löper ,in i dagningen. I morgon kväll ska jag sitta med min brud framför min egen härd.»

— Tror ni verkligen, att han såg det? frågade kapten Jim helt tvärt.

— Gud vet, svarade Gilbert med låg röst. — Stor kärlek och stor längtan kunna måhända i förening uträtta man vet icke vilka underverk…

— Jag är övertygad om, att han såg det, sade Anne allvarligt.

— Ja, det är tron, som gör det, sade doktor Dave, men hans tonfall var mindre spefullt än förut.

— För nu ska ni få höra, återtog kapten Jim högtidligt. — I dagningen den följande morgonen kom Royal William länsande in på redden för förlig bris och med alla klutar tillsatta, och mycket snart ankrade hon i hamnen. Varenda själ i The Glen och utmed hela bukten var nere och tog emot. Skolläraren hade suttit och väntat på stranden hela natten. Så vi hurrade, när fartyget stävade genom inloppet.

Kapten Jims ögon lyste. De skådade ut över Fyra vindars hamn den dagen för sextio år sedan, då ett skamfilat gammalt fartyg från England kom seglande i soluppgångens glans.

— Och Persis Leigh var med ombord? frågade Anne.

— Jo — var så säker — hon och kaptenens hustru. De hade haft en förskräcklig resa — storm efter storm — och till

39