Den första visiten.
vidare sällskapligt lagd, eftersom hon ännu aldrig brytt sig om att gå hit, fastän hon är vår närmaste granne.
— Hon liknar nog inte fru Lynde, ty då skulle nyfikenheten fört hit henne för länge sedan, sade Anne. — Det här är allt fröken Cornelia.
Fröken Cornelia var det också, men man må inte tro, att fröken Cornelia kommit för att göra någon liten kort och knapphändig formell visit. Nej bevars, hon hade sitt handarbete i en väldig, från armen nedhängande arbetspåse, och när Anne bad henne sitta ned, lade hon genast av sig sin bredskyggiga solhatt, som trots septembers vanvördiga väderilar hållits fast på hennes huvud medels ett stramt gummiband, som spänts om hennes hårt hopsnodda lilla ljusspräckliga hårknut. Fröken Cornellia använde aldrig hattnålar — tycker nå’n det! Gummiband hade dugt åt hennes mor, och de dugde åt henne. Hon hade ett friskt, runt och rödblommigt ansikte med pigga bruna ögon. Hon liknade inte det minsta den traditionella gamla mamsellen, och det var något i hennes ansiktsutryck, som tog Anne med storm. Med sin medfödda snabba uppfattning av »besläktade själar» förstod hon, att hon skulle komma att tycka om fröken Cornelia, trots hennes egendomliga åsikter och trots vissa underligheter i den yttre företeelsen.
Ingen utom fröken Cornelia hade det fallit in att gå på besök iförd ett randigt blått och vitt förkläde och en löst hängande morgonrock i chokladbrunt med ett tryckt mönster av stora skära rosor strödda över den bruna bottnen. Och ingen utom fröken Cornelia skulle ha tagit sig ståtlig och vördnadsbjudande ut i ett sådant plagg. Om fröken Cornelia stigit in i ett kungligt slott för att göra visit hos kronprinsessan, skulle hon ha uppträtt med precis lika stor värdighet och varit i lika grad herre över situationen. Hon skulle ha släpat sin rosenströdda volang precis lika likgiltigt över marmorgolven och helt lungt skridit till proceduren att ta prinsessan ur den villfarelsen, att ägandet av en man, han måtte nu vara bonde eller prins, skulle vara något att yvas över.
— Jag har tagit med mig mitt handarbete, kära lilla fru
47
