Den första visiten.
trakten. Jag tvivlar på, att det hittills prövats utanför något sjukhus. Det var någonting alldeles nytt på Kingsports lasarett förra vintern. Jag skulle aldrig ha vågat mig på försöket här, om jag inte vetat, att det inte fanns någon annan utväg. Jag tog risken — och lyckades. En god hustru och mor har nu, som jag hoppas, räddats till många års glad och nyttig tillvaro. När jag åkte hem i morse, och solen steg upp över det lugna och blanka havet, tackade jag Gud för att jag valt det yrke jag gjort. Jag hade kämpat en god kamp och utgått ur den som segrare mot den store Förintaren. Det var det jag drömde om för länge sedan, när vi ibland talade om, vad vi ville uträtta i livet. Den drömmen gick i uppfyllelse i morse.
— Är det den enda av dina drömmar, som gått i uppfyllelse? frågade Anne.
Hon visste mycket väl, hur hans svar skulle låta, men ville höra det igen.
— Du vet bäst, Anneflickan, sade Gilbert och såg leende in i hennes ögon. Och i den stunden sutto två fullt ut lyckliga unga människor på trappstenen upp till ett litet vitt hus nära stranden av Fyra vindars havsbukt.
Något senare sade Gilbert med förändrat tonfall:
— Ser jag i syne eller varsnar jag icke en fullriggad skuta på ingående i vår avtagsväg?
Anne tittade och rusade upp.
— Det måste vara antingen fröken Cornelia Bryant eller fru Moore, som kommer på besök, sade hon.
— Jag går in i mottagningsrummet, men är det fröken Cornelia, kommer jag att lägga örat till dörrspringan och lyssna, sade Gilbert. — Av allt vad jag hört rörande bemälda fröken drar jag den slutsatsen, att hennes konversation blir ganska uppiggande.
— Det kanske också är fru Moore?
— Jag tror inte fru Moore är fasonerad på det sättet. Jag såg henne häromdan arbeta i sin trädgård, och fastän jag var på för långt håll för att kunna urskilja henne tydligt, tyckte jag, att hon var ganska smärt och smal. Hon måtte inte vara
46
