Den första visiten.
Fröken Cornelia låtsade ej det minsta om inkastet utan fortfor:
— Men se hennes släkt har alltid varit full av griller och fixa idéer. Hennes egen systerson, Ebenezer Milgrave, trodde ju, att han var död och brukade ovettas på sin stackars hustru, därför att hon inte ville begrava honom. Jag skulle minsann ha gjort det.
Fröken Cornelia fick på sig en så resolut min, att Anne nästan tyckte sig se henne med spaden i handen.
— Känner ni då alls inte några snälla äkta män, fröken Bryant?
— Jo bevars — en hel hop — där borta! sade fröken Cornelia liberalt och pekade genom det öppna fönstret mot den lilla kyrkogården på andra sidan bukten.
— Men jag menar livslevande? framhöll Anne.
— Åjo, ett par stycken — bara som bevis på, att för Gud är ingenting omöjligt, erkände fröken Cornelia motvilligt. — Jag vill inte förneka, att någon enstaka mansperson, som blivit omhändertagen vid unga år och uppfostrats i tukt och Herrens förmaning, kan bli skaplig nog. Er man, till exempel, tycks efter allt vad jag hört utgöra ett undantag. Jag förmodar — fröken Cornelia tittade skarpt på Anne över sina glasögon — att ni inbillar er, att hans make inte finnes i denna världen?
— Det gör det inte heller, svarade Anne ögonblickligen.
— Ack, det hörde jag också en annan ung nygift fru säga, suckade fröken Cornelia. — När Jennie Dean gifte sig, trodde hon förstås, att maken till den mannen fanns inte. Och hon visste inte, hur rätt hon hade … Karlsloken gjorde henne olycklig och kurtiserade som bäst sin andra fru, när Jennie låg på sitt yttersta. Jag kan bara hoppas, att ert eget förtroende är bättre grundat, min söta vän. Det tycks gå riktigt bra för den unge doktorn. I början var jag rädd för, att det skulle bli si och så med hans praktik, för folket här omkring har alltid varit vant att anse, att ingen i världen dugde mer än gamla doktor Dave. Inte för det att doktor Dave hade så värst mycken takt — han talade alltid om rep i hängd mans hus.
51
