Sida:Drömslottet 1920.djvu/70

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

På Fyra vindars udde.

— Ingetdera. Det är naturligtvis politik, som ligger på botten av alltihop. Ni ska veta, att befolkningen här på trakten är samt och synnerligen stucken av den politiska flugan för att inte säga bromsen. Här äro människor födda konservativa eller liberala, allt eftersom det har slumpat sig, och sådana leva de fram sitt liv, och sådana dö de. Och vad de ska ta sig till i himlen, där troligen politiken får vila, är mer än jag begriper. Nå, denne Marshall Elliott var född liberal. Jag själv är liberal — med en viss moderation, men någon sån var det aldrig värt att vänta av Marshall. För femton år sedan gingo partistridernas vågor synnerligen högt, och det stundade till val. Marshall kämpade för sina meningsfränder med näbbar och klor, och han var så säker på, att de skulle avgå med segern, att på ett offentligt möte steg han upp och avlade en högtidlig ed på, att han varken skulle raka sitt ansikte eller klippa sitt hår, förrän liberalerna kommit till makten. Nå, det gjorde de inte, och inte ha de gjort det ännu i dag — hä hä — så där får han nu gå som ett levande spektakel. Men en ordhållig man är han — det berömmet får man ge honom.

— Vad säger hans fru? frågade Anne.

— Han är ungkarl. Men hade han en fru, så är jag övertygad om, att hon inte kunde förmå honom att bryta sitt löfte. Den där släkten Elliott har för resten alltid varit envisare och styvsintare än de flesta. Marshalls bror Alexander hade en gårdvar, som han tyckte mycket om, och när hunden var död, så ville karlen ha honom begravd inne på kyrkogården i vigd jord, »ihop med de andra kristna», sa’ han. Det fick han förstås inte, då begrov han hunden alldeles invid kyrkogårdsstaketet, och aldrig mera satte han sin fot i kyrkan. Men om söndagen åkte han och familjen till kyrkan och satte sig på, hundens grav, som låg där så välskött med pärlkransar och blommor, och så läste de i bibeln och bad böner, så länge gudstjänsten pågick. Folk påstår, att när han låg på sitt yttersta, så bad han hustrun om att bli begraven bredvid hunden. Hon var annars ett litet beskedligt liv, men nu morskade hon upp sig. Hon. sa’ att hon ämnade inte ligga i lag med hunden,

62