Sida:Drömslottet 1920.djvu/69

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

På Fyra vindars udde.

litet drivved att elda med inne i ert vardagsrum, fru Blythe, så ska jag mer än gärna endera dagen skjuta upp en kärra full åt er. Sitt nu ned, så ska jag koka litet te åt oss.

Kapten Jim sköt fram en stol åt Anne, sedan han först motat därifrån en stor rödgul katt och tagit bort en tidning.

— Gå dä'n, Förste styrman, far lille! Du har ju din plats i soffan. Jag får lov att lägga undan den här tidningen, tills jag hinner sluta följetongen i den. Den heter »Kärlekens irrvägar», och sådant där borde jag ju egentligen ha kommit ifrån vid. min ålder, men jag läser den ändå, bara för att se, hur långt en författare kan spinna ut en historia. Vi äro nu på det sextioandra kapitlet, och bröllopet är inte närmare nu än i första början, efter vad jag kan tycka. När lille Joe kommer, brukar jag låta honom läsa sjörövarhistorier för mig. Är det inte för löjligt, hur så'na där små oskyldiga varelser som barn är så pigga på de allra mest bloddrypande historier?

— Alldeles som min pojke Davy därhemma, sade Anne. — Han ska också ha historier, som äro proppfulla med skurkstreck och blodsutgjutelse.

Kapten Jims te visade sig vara en utomordentlig dryck. Han gladde sig som ett barn åt Annes komplimanger, men han ville inte låtsa om det, hur belåten han var.

— Hemligheten är den, att jag aldrig fuskar med grädden, förklarade han. — Präktig och rejäl grädde får det lov att vara. Och tevattnet måste koka upp i flygande fläng.

— Vi mötte nyss på stigen en underlig företeelse, som tycktes komma från er, sade Gilbert, medan de knaprade på de småbröd, som kapten Jim plockat upp ur en bleckburk. — Vem var det?

Kapten Jim grinade brett.

— Det var Marshall Elliott, en riktigt präktig karl, med bara en enda skruv lös. Ni undrade nog, vad hans mening varit, när han under tidernas lopp förvandlat sig till en sorts museiföremål.

— Är han någon modern nazaré eller hebreisk profet, som ännu lever kvar från tidernas begynnelse? undrade Anne.


61