Sida:Drömslottet 1920.djvu/77

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Leslie Moore.

fram på den hårda och fasta strandremsan, nätt och jämt utom håll för dyningarna, som nästan sköljde hennes fötter med sitt krusiga skum. Snurrande runt och skratande som ett barn nådde hon småningom den lilla udden, som sprang fram öster om viken. Då tvärstannade hon och blev blossande röd. Hon var inte ensam, någon hade suttit och iakttagit hennes dans och hört hennes skratt.

Flickan med det guldblonda håret och de havsblå ögonen satt uppkrupen på ett av uddens stenblock, halvt dold av en framskjutande klippa. Hon blickade rakt på Anne med ett egendomligt uttryck, vari mängde sig förundran, sympati och — var det möjligt? — avund. Hon var barhuvad, och det praktfulla, glänsande håret var lindat kring hennes huvud och hopfäst med ett klarrött band. Hon bar en dräkt av något mörkt tyg, mycket enkelt sydd, men sammanhållen kring den mjuka midjan med dess fina linjer av ett sidenskärp i hårbandets varma röda färg. Händerna, som hon höll sammanknäppta över knäet, voro bruna och buro spår av arbete, men halsen och kindernas rundning voro mjällvita. En flyktig stråle från solnedgången bröt fram genom de lågt seglande molnen i väster och föll på hennes hår. Ett ögonblick kunde man tro sig se havets ofattbara väsen personifierat — dess hemlighetsfullhet, dess lidelse, dess gäckande och trolska tjusning.

— Ni — ni måste visst tro, att jag är litet tokig, stammade Anne och försökte återfå sin självbehärskning.

Att bli sedd av denna förnämt överlägsna uppenbarelse i ett ryck av barnslig uppsluppenhet — hon, fru doktorinnan Blythe, som hade all den gifta kvinnans värdighet att bära upp — det var då sannerligen otur!

— Nej, svarade den främmande flickan, det gör jag inte.

Mera sade hon ej. Hennes röst var uttryckslös, hennes sätt lätt avvisande. Men det fanns någonting i hennes ögon — fulla av längtan och dock skygga, trotsiga och dock bönfallande — som kom Anne att ändra avsikt och icke gå sin väg. Hon satte sig i stället ned på kullerstenen bredvid flickan.

— Kunde vi inte bli litet närmare bekanta? sade hon med

69