Sida:Drömslottet 1920.djvu/79

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Leslie Moore.

— Detsamma gör jag, sade Anne. — Så underligt, att vi inte råkats här förr?

— Förmodligen går ni ut tidigare på kvällen än jag. Det är för det mesta sent — nästan mörkt, när jag kommer. Och jag går helst strax efter en storm — som i dag. Jag tycker inte så bra om havet, när det ligger där dåsigt och lugnt. Jag tycker om kampen — och bruset — och dånet.

— Jag tycker om havet, i vilket lynne det än är, svarade Anne. — Havet kring Fyra vindar är för mig här vad någonting, som jag brukade kalla De älskandes stråt, var för mig därhemma i Avonlea. I afton tycktes det mig så obundet och fritt — det låg liksom sång och klang över vågbruset — och jag måste släppa mig lös, jag med, av idel sympati. Det var därför jag dansade på sandstranden på det där tokiga viset. Jag kunde naturligtvis aldrig ana, att jag hade någon åskådare. Om fröken Cornelia Bryant sett mig, skulle hon nog ha förutspått onda tider för stackars Blythe.

— Jaså, ni känner fröken Cornelia? sade Leslie och skrattade.

Hon hade ett förtjusande skratt, det pärlade fram plötsligt och oväntat med något av ett helt litet barns naivitet. Anne smittades därav och skrattade också.

— Visst! Hon har flera gånger varit och hälsat på mig i mitt drömhem.

— Ert drömhem?

— Ja, det är ett litet dumt och rart namn, som Gilbert och jag ha på vår stuga. Vi använda det bara oss emellan. Det slapp ur mig — jag vet inte hur.

— Fröken Russells lilla vita hus är sålunda ert drömhem, sade Leslie med en skymt av förundran i rösten. — Jag hade också en gång ett drömhem — men det var para ett palats, tillade hon med ett nytt skratt, vari dock nu skorrade en ton av hån.

— Ack, ni må tro, jag har nog också drömt om ett palats, återtog Anne, det har väl de flesta flickor. Och sedan flyttar vi med glädje in i stugor med tre rum och kök, som skänker

71