Leslie Moore.
oss allt vad vårt hjärta begär — bara därför att vår prins täcks bo där. Men ni borde verkligen haft ert palats — så vacker som ni är. Det måste ni låta mig få säga — det går inte bra annars — jag måste ge min beundran utlopp. Ni är den mest bedårande företeelse jag någonsin sett i mitt liv, fru Moore.
— Skola vi bli vänner, får ni lov att kalla mig Leslie, sade den andra med en viss häftighet i tonfallet.
— Det vill jag gärna. Och mina vänner säga Anne till mig.
— Ni sade jag är vacker, återtog Leslie och blickade dystert ut över havet. — Ja, jag kanske är det, men visst är, att jag hatar min skönhet. Jag önskar, att jag alltid varit lika brunbränd och ful som den fulaste och mest brunbrända flicka där bortom fiskläget. — Nå, vad tycker ni om fröken Cornelia?
— Fröken Cornelia är mycket rar, tycker jag, sade Anne. — Gilbert och jag voro bjudna till henne på tesupé i förra veckan. Har ni hört talas om bord, som digna?
— Jag vill minnas, att jag läst om sådana i tidningarna i samband med sommarbarnkolonier, sade Leslie med skymten av ett leende.
— Ja, fröken Cornelias dignade — jag tror rent av de suckade, så mycket hade de att bära. Jag kan ännu inte fatta, att hon lagat i ordning så mycket åt två vanliga människor som min man och jag. Hon hade bland annat flera olika tårtor — dock inte citrontårta. Hon berättade, att för citrontårta hade hon en gång fått första priset på en kokutställning på Charlottetown, för tio år sedan, men efter den dagen hade hon aldrig vågat baka någon sådan för att inte möjligen misslyckas och sålunda förspilla sin stora ryktbarhet.
— Kunde ni äta så mycket av hennes mat, att hon blev belåten?
— Inte jag. Men Gilbert vann hennes hjärta genom att sätta i sig så mycket, att jag skämdes… Hon sade också, att hon ännu aldrig sett en karl, som inte tyckte mera om rökt lax med spenat än sin bibel. Vet ni, att jag är riktigt betagen i fröken Cornelia.
72
