Leslie Moores historia.
men det är mycket mera fart och energi i henne, än i stackars Rose. Nu vet du, Anne, att jag alltid hyllat den principen, att vi kvinnor ska hålla ihop. Gud ska veta, att vi få tåla bra mycket av männen, och det är inte ofta du hör mig yttra hårda ord om en annan kvinna. Men den där Rose Elliott, den var mig för svår… Bortskämd var hon ända från det hon var liten, och hon blev aldrig annat än en lat och egoistisk och gnällig varelse. Frank dugde inte till arbete, så de voro fattiga som skåpråttor. De levde på potatis och flott. Två barn hade de — Leslie och Kenneth. Leslie hade moderns skönhet och faderns goda huvud och ändå någonting mera, som hon inte ärvt av dem. Hon var den gladaste, vänligaste lilla flickunge du kan tänka dig, Anne. Alla tyckte om henne. Hon var faderns stora favorit, och de voro väldigt kontanta. Hon var blind för alla hans fel — och på sitt sätt hade han ju ett mycket vinnande väsen.
När Leslie var tolv år, hände den första olyckan. Hon avgudade sin lille bror Kenneth — han var fyra år yngre än hon, och det var en liten mycket rar pojke. Han föll en vacker dag av ett stort hölass, som skulle köra upp till logen, hjulet gick rakt över hans lilla kropp, och döden var ögonblicklig. Och du ska veta, Anne, att Leslie såg det. Hon stod i en glugg uppe på logen. Hon gov till ett skrik — drängen sa’, att ett sådant läte hade han aldrig hört, det skulle ljuda för hans öron, tills ängelen Gabriels basun överröstade det. Men sedan varken skrek eller grät hon. Hon hoppade ned från gluggen på lasset och från lasset till marken och lyfte upp den lilla blödande och ännu varma kroppen — och de måste slita den från henne, Anne, för hon ville inte släppa den… De skickade efter mig — nej, jag kan inte tala om’et…
Fröken Cornelia torkade tårarna ur sina goda bruna ögon och sydde ett par minuter under svårmodig tystnad.
— Ja, återtog hon, så var det inte mer med det, lille Kenneth begravdes på kyrkogården på andra sidan viken, och efter en tid for Leslie tillbaka till sin skola och sina studier. Hon nämnde aldrig mera Kenneths namn — jag har ännu inte hört
78
