Besöket hos Leslie.
XIII.
Besöket hos Leslie.
En skymningsstund en vecka senare beslöt sig Anne för att kila över fälten till huset uppe i pildungen för att göra ett litet återbesök. Det var en afton av grå dimma, som långsamt kommit drivande in från havet, lägrat sig över hamnen, fyllt dalsänkorna och sakta smög sig utmed det i höstens färger skiftande skogsbrynet. Genom den hörde man havet sucka och stöna. Fyra vindar hade nu fått ett annat utseende, och Anne fann det tjusande och lockande i all dess dysterhet, men det ingav henne därjämte en känsla av ensamhet. Gilbert var bortrest och skulle ej komma hem förrän efter ett dygn, han skulle vara med om ett läkaremöte i Charlottetown. Anne längtade efter en timmes förtroligt prat med någon flickvän. Kapten Jim och fröken Cornelia voro utmärkta var och en på sitt sätt, men ungdom drages dock till ungdom.
— Ack, om ändå Diana eller Pris eller Stella kunde kila in, och man kunde få sig en liten pratstund, så roligt det skulle vara! sade hon till sig själv. — Hu, en sådan kuslig kväll! Jag är säker på att alla fartyg, som någonsin seglat ut från Fyra vindar och gått i kvav, i natt kunde ses komma glidande in i hamnen med sina drunknade besättningar på däck, om dimmans täckelse plötsligt kunde dragas åt sidan. Jag har en känsla av, att den döljer otaliga hemligheter — jag tycker mig omgiven av vålnader av svunna generationer av folket här på orten, som titta på mig genom den grå slöjan. Om någonsin de döda invånarinnorna i det här lilla huset vända åter för att besöka det, skulle det vara just en afton som denna. Sitter jag kvar här längre, får jag se en av dem mitt emot mig i Gilberts stora stol. Hemtrevnaden är inte densamma som vanligt. Till och med Gog och Magog se ut, som om de spetsade öronen och hörde osynliga gästers fotsteg. Jag ska kila bort och hälsa på Leslie, innan jag skrämmer upp mig med dumma inbillningar, som jag gjorde förr i tiden med spökskogen. Jag skall lämna
89
