»Ni skulle inte träffa dr Jekyll — han är inte hemma», svarade mr Hyde och satte i nyckeln. Helt plötsligt och utan att se upp frågade han därefter: »Hur kunde ni känna igen mig?»
»Skulle ni vilja göra mig en tjänst?» sade mr Utterson.
»Med nöje», svarade den andre. »Vad skulle det vara?»
»Vill ni visa mig ert ansikte?» frågade juristen.
Mr Hyde tycktes tveka, men efter hastigt betänkande svängde han sig om helt trotsigt, och under några sekunder stodo de båda männen och stirrade på varandra. »Nu kommer jag att känna igen er», sade mr Utterson. »Det torde bli till nytta.»
»Ja», sade mr Hyde, »det var så gott att vi träffades. Apropå det, så bör ni ha min adress», och han nämnde numret på en gata i Soho.
»Store Gud!» tänkte mr Utterson. »Är det möjligt, att också han tänkt på testamentet?» Men han teg med sina känslor och mumlade någonting till tack för adressen.
»Och nu», sade den andre, »hur kunde ni känna igen mig?»
»På beskrivning», löd svaret.
»Vems beskrivning?»
»Vi ha gemensamma vänner.»
»Gemensamma vänner?» upprepade mr Hyde litet hest. »Vilka då?»
»Jekyll till exempel», sade juristen.
»Han har aldrig beskrivit mig för er», sade mr Hyde och flammade upp. »Jag trodde inte ni skulle ljuga.»
»Vilket opassande språk», sade mr Utterson.
Den andre brast i ett hånfullt gapskratt och i nästa ögonblick hade han med ovanlig hastighet öppnat porten och kilat in i huset.
En stund efter sedan mr Hyde lämnat honom, stod juristen kvar under stark sinnesoro. Och så började han att långsamt gå framåt gatan, alltemellanåt stannande och förande handen till pannan, Som om han varit ytterst villrådig. Det problem han under sin promenad begrundade var av en klass som sällan löses. Mr Hyde var blek och lågväxt, han gav ett intryck av vanförhet utan att egentligen vara krympling, han hade ett obehagligt leende och han hade betett sig mot juristen med en avskyvärd blandning av blyghet och fräckhet. Han talade med hes, viskande, något bruten röst. Allt detta låg emot honom, men dessa poänger sammantagna kunde icke förklara den aldrig förr erfarna vedervilja, avsmak och fruktan, som mr Utterson kände för honom. »Det måtte vara någonting annat», sade den villrådige herm. »Det är någonting annat, fastän jag inte kan få namn på det. Bevara mig väl, han är ju knappt människa — stöter på grottinvånare, eller vad det kan vara. Eller är det dr Fells historia, som går igen? Eller kanske en vidrig själ, vars strålar tränga igenom det jordiska omhöljet? Troligen är det just detta. Stackars min gamle Henry Jekyll. Om någonsin Satan satt sin prägel på ett ansikte, så är det på din nye väns.»
På andra sidan om knuten, räknat från bakgatan, låg ett kvarter av gamla vackra hus, numera till större delen degraderade från sin forna
