Sida:Dr Jekyll och Mr Hyde 1921.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


förödmjukad av det myckna onda han gjort och obeskrivligt tacksam för allt det onda han varit nära att göra men dock undgått. Därefter återgick han till sitt föregående ämne, och en gnista av hopp tändes. »Om denne unge herr Hyde noga studerades, så har han säkert sina hemligheter», tänkte han — »hemligheter i jämförelse varmed den stackars Jekylls allra värsta skulle vara som solljus. På det här sättet kan det inte fortfara. Jag ryser då jag tänker mig denna varelse likt en tjuv smyga sig till Henrys säng. Vilket uppvaknande för den arme Henry! Och hur farligt, ty om denne Hyde har en aning om testamentet, torde han bli otålig att få ärva. Jag måste verkligen gripa mig an med kraft — om bara Jekyll tillåter det», tillade han. Ty än en gång framstodo med genomskinlig klarhet för hans inre öga de underliga klausulerna i testamentet.




Doktor Jekyll var fullkomligt obekymrad.

Till all lycka fogade det sig så att doktorn fjorton dagar därefter gav en av sina angenäma middagar för fem eller sex gamla vänner, alla intelligenta och aktade män, alla kännare i fråga om vin. Mr Utterson lagade så att han stannade kvar sedan de andra gått. Detta var inte något ovanligt, det hade hänt otaliga gånger. När Utterson var omtyckt, var han mycket omtyckt. Värdarna älskade att kvarhålla den fåordige juristen sedan de muntra och språksamma redan satt foten på tröskeln. De funno det trevligt att sitta en stund i hans anspråkslösa sällskap. Det var en lämplig övergång till ensamheten och det verkade välgörande på sinnet att njuta av hans innehållsrika tystnad efter allt skämtet och glammet. Doktor Jekyll utgjorde inte något undantag från denna regel och då han nu satt där på andra sidan brasan — en storväxt, proportionerlig, fryntlig femtioåring, kanske litet klipsk i minen, som för övrigt tydde på kraft och godhet — kunde man se, att han hyste en varm och uppriktig tillgivenhet för mr Utterson.

»Jag har längtat att få tala med dig, Jekyll», började denne. »Du vet ju — rörande det där testamentet?»

En skarp iakttagare skulle ha märkt, att ämnet var motbjudande, men doktorn tycktes dock taga det ganska muntert. »Min bäste Utterson», sade han, »du har otur, som fått en sådan klient. Jag har aldrig sett någon så bekymrad som du var över mitt testamente, kanske med undantag av den där omöjlige pedanten Lanyon, då det var fråga om vad han kallade mina vetenskapliga kätterier. Jag vet ju mycket väl, att han är en hedersman — du behöver inte rynka pannan — en präktig karl, och jag föresätter mig gång på gång att åter söka upp honom. Men en omöjlig pedant är han i alla fall — en okunnig, skrävlande pedant. Aldrig har jag känt mig så besviken på någon man som på Lanyon.»

»Du vet, att jag aldrig gillat det», fortfor Utterson, som ej lät draga in sig på ett annat ämne.

»Mitt testamente? Ja, visst vet jag det», sade doktorn litet vasst. »Det har du sagt mig.»