köpt huset av arvingarna till en ryktbar kirurg, och som hans egen läggning mera var ställd på det kemiska än det anatomiska hade han ändrat användningen av huset bortom trädgården. Det var första gången som juristen blivit mottagen i denna del av sin väns bostad, och med nyfikenhet betraktade han den smutsfärgade, fönsterlösa byggnaden och såg sig omkring med en känsla av vedervilja, då han gick genom föreläsningssalen, som förr vimlat av intresserade studenter men som nu stod övergiven och tyst, med borden fulla av kemiska apparater, golvet bestrött med emballage och nedskräpat med halm, under det att ljuset dunkelt lyste in genom den dimmiga kupolen. Vid salens bortre ända ledde en trappa till en dörr, klädd med röd boj, och genom denna kom mr Utterson äntligen in i doktorns laboratorium. Det var ett stort rum med glasskåp kring väggarna och bland möblerna märktes en svängbar golvspegel och ett arbetsbord. Tre dammiga gallerfönster gåvo utsikt åt gården. En brasa brann på härden och en tänd lampa stod på spiselhyllan, ty dimman började tätna även inomhus. Helt nära den varma eldstaden satt doktor Jekyll, och han såg dödssjuk ut. Han steg icke upp för att taga emot vännen, räckte honom endast sin kalla hand och hälsade honom med främmande röst välkommen.
»Och du har väl hört nyheten?» sade mr Utterson, så fort Poole lämnat dem.
Doktorn ryste. »Den ropades ut i squaren», sade han. »Jag hörde det i min matsal»
»Först ett ord», sade juristen. »Carew var min klient, men det är du också, och jag vill veta vad jag gör. Du har väl inte varit nog galen att gömma den där figuren?»
»Utterson», utbrast doktorn, »vid allt vad heligt är svär jag att jag aldrig mer vill se honom. Jag försäkrar dig på min heder, att jag inte kommer att vidare befatta mig med honom här i världen. Nu är det slut med det. Och för resten behöver han inte min hjälp. Du känner honom inte såsom jag gör. Han är i säkerhet, det kan du lita på. Sanna mina ord, han kommer aldrig mer att låta höra av sig.»
Med mörk min lyssnade juristen till hans ord. Han tyckte inte om sin väns febrila sätt. »Du tycks vara ganska säker på honom», sade han. »Och för din skull hoppas jag, att du har rätt. Om det blev rannsakning, skulle kanske ditt namn bli indraget»
»Jag är fullt säker på honom», svarade Jekyll. »Jag har skäl för min visshet, som jag inte kan meddela någon. Men i ett fall skulle du kunna råda mig. Jag har — jag har fått ett brev, och jag vet verkligen inte om jag skall visa det för polisen. Gärna ville jag lämna det i dina händer, Utterson. Du skulle ge mig ett gott råd. Jag litar i hög grad på dig.»
»Antagligen fruktar du, att det kunde leda till hans upptäckt?» sade juristen.
»Nej», svarade den andre. »Jag kan just inte säga att jag bryr mig om hur det går med Hyde. Med honom har jag ej mer att skaffa. Jag tänkte på mitt eget anseende, som skulle kunna skadas av denna avskyvärda historia»
Utterson satt en stund och funderade. Han
