var förvånad över sin väns själviskhet, som dock beredde honom lättnad. »Nå», sade han till sist, »så låt mig då se brevet.»
Brevet var skrivet med upprättstående handstil och undertecknat »Edward Hyde». Det innehöll i kortfattade ordalag att skrivarens välgörare, dr Jekyll, som han så ovärdigt gäldat för en mängd välgärningar, icke behövde oroa sig för hans säkerhet, emedan han ägde medel att undkomma, som han fullt kunde lita på. — Juristen tyckte inte illa om brevet; det gav en bättre anstrykning åt deras förtrolighet än han väntat, och han förebrådde sig några av sina föregående misstankar.
»Har du kuvertet?» frågade han.
»Nej, jag brände upp det innan jag tänkte på saken», svarade Jekyll. »Men det saknade poststämpel. Det hade blivit inlämnat av någon privatperson.»
»Skall jag behålla det här och sova på det?» frågade Utterson.
»Jag vill att du själv skall bedöma den saken», svarade den andre. »jag har förlorat allt självförtroende.»
»Då skall jag väl tänka på det», sade juristen. »Och än ett ord: det var väl Hyde som dikterade villkoren angående det där försvinnandet i ditt testamente?»
Doktorn tycktes få ett anfall av vanmakt. Han knep samman munnen och nickade.
»Det visste jag», sade Utterson. »Han tänkte mörda dig. Det var lycka att du undkom.»
»Vad bättre är», återtog doktorn med högtidligt allvar, »jag har fått en läxa. — O Gud, Utterson, en sådan läxa jag fått!» Och ett ögonblick dolde han ansiktet med sina händer.
På vägen ut stannade juristen och talade några ord med Poole. »Det var ju ett brev som lämnades in här i dag», sade han. »Hur såg budet ut?» Men Poole förklarade mycket bestämt, att ingen försändelse anlänt annat än genom posten. »Bara cirkulär för övrigt», tillade han.
Denna underrättelse förnyade juristens farhågor. Brevet hade påtagligen kommit laboratorievägen. Kanhända hade det blivit skrivet i laboratoriet och i så fall måste det bedömas på annat sätt och behandlas med större försiktighet. Då mr Utterson gick gatan fram, skreko sig tidningspojkarna hesa på trottoarerna: »Extra upplaga. Hemskt mord på en parlamentsledamot.» Så löd griftetalet över en vän och klient, och han kunde icke undertrycka en viss fruktan för att en annan väns goda namn och rykte skulle bli indragna i skandalens virvel. Det var, minst sagt, ett ganska kinkigt beslut han måste fatta, och hur självsäker han i vanliga fall var, började han längta efter någon att samråda med. Någon sådan stod ej genast att få, men kanske kunde han uppletas.
Kort därefter satt han på ena sidan om sin egen härd med sin kontorschef, mr Guest, på den andra sidan, och mellan dem, på väl beräknat avstånd från elden, stod en butelj av ett särdeles gott gammalt vin, som länge varit gömt nere i källaren. Än svävade dimman över den våta staden, där lyktorna glimmade som karbunklar, och genom de fallna molnens slask och dy drog alltjämt storstadslivet fram i sina pulsådror med ljudet av en
