»Det har sin riktighet», svarade Poole. »Släpp in oss!»
Då de kommo in i huset, var hallen starkt upplyst. Kolen voro högt upptravade och kring härden stodo alla tjänarna, män och kvinnor, tätt samlade som en fårskock. Vid åsynen av mr Utterson brast husjungfrun i hysterisk gråt och med utropet: »Store Gud, det är ju mr Utterson!» rusade kokerskan fram, som om hon velat taga honom i famn.
»Vad vill det säga? Varför äro ni alla här?» sade juristen litet strävt. »Högst olämpligt, högst opassande. Detta skulle inte er husbonde gilla.»
»De äro alla så uppskrämda», sade Poole.
Det blev mol tyst — ingen hade ett ord att invända. Endast husjungfrun höjde sin röst och brast i högljudd gråt.
»Håll munnen!» röt Poole med en häftighet, som vittnade om hans egen nervositet. Då flickan så plötsligt höjt rösten, hade verkligen alla ryggat tillbaka och med uttryck av spänd förväntan blickat mot den inre dörren. »Och räck mig nu ett ljus», fortfor hovmästaren, vänd till springpojken, »så ska vi genast ta itu med det här.» Därefter bad han mr Utterson följa med och styrde kosan åt trädgården till.
»Nu, sir», sade han, »får jag be er gå så tyst som möjligt. Jag vill att ni skall höra men icke bli hörd. Och kom ihåg, sir, att om han av någon händelse skulle be er komma in, så får ni inte göra det.»
Vid dessa oväntade slutord fingo mr Uttersons nerver en chock som nästan kastat honom ur jämvikten, men han samlade åter mod och följde efter Poole in i laboratiebyggningen och gick genom den anatomiska föreläsningssalen med allt dess skräp av emballage och buteljer fram till foten av trappan. Här gav honom Poole tecken att ställa sig på ena sidan och lyssna, under det att han själv, kraftigt uppkallande sin beslutsamhet, steg uppför trappan och med en något tveksam hand knackade på den röda dörren till det inre rummet.
»Ursäkta, sir», ropade han, »men mr Utterson önskar träffa er.» Då han sade detta, gav han åter juristen ett starkt manande tecken att uppmärksamt lyssna.
En röst inifrån svarade i klagande ton: »Säg honom, att jag inte kan taga emot någon.»
»Skall ske, sir», sade Poole med nästan triumferande röst, och så tog han sitt ljus och förde mr Utterson tillbaka över gården in i det stora köket, där elden slocknat och skalbaggarna krälade på golvet.
»Sir», sade han och såg mr Utterson i ögonen, »var det där min husbondes röst?»
»Den föreföll mycket förändrad», svarade juristen, blek men med mycket fast blick.
»Förändrad? Ja, det vill jag lova», sade hovmästaren. »Skulle jag ha tillbragt tjugu år i denne mans hus och låta lura mig på hans röst? Nej, sir, de ha gjort av med min husbonde. Det skedde för åtta dagar sedan, då vi hörde honom skrika och åkalla Guds namn. Vem som nu är där i hans ställe och varför den är där är en sak som ropar till himlen på förklaring»
»En högst besynnerlig historia, Poole, en för-
