»Sätt er, och här har ni ett glas vin», sade juristen. »Var nu lugn och säg mig klart och tydligt vad ni vill.»
»Ni känner till doktorns vanor», sade Poole, »och hur han brukar stänga in sig. Jag tycker inte om det, sir — sannerligen jag det gör. Mr Utterson, jag är rädd»
»Uttryck er tydligare, min kära Poole. Vad är ni rädd för?»
»Jag har varit rädd nästan en veckas tid», gentog Poole utan att fästa sig vid frågan, »och jag står inte ut med det längre.»
Mannens utseende bar syn för sägen. Hans sätt var mindre vårdat än vanligt, och om man undantar det ögonblick då han först givit sin rädsla till känna, hade han inte sett juristen i ansiktet. Ännu satt han med vinglaset orört på knäet och ögonen riktade på en vrå i rummet. »Jag står inte ut med det längre», upprepade han.
»Hm», sade juristen, »jag förstår att ni har grundade skäl, Poole, jag förstår att det är någonting alldeles på tok. Försök att säga mig vad det är.»
»Jag tror att här drives falskt spel», sade Poole hest.
»Falskt spel!» upprepade juristen skrämd och följaktligen retlig. »Vad slags falskt spel skulle det vara? Vad menar karlen?»
»Det törs jag inte säga, sir», svarade Poole, »men vill ni inte följa med mig och själv se?»
Mr Uttersons svar bestod i att han reste sig upp och tog sin hatt och sin överrock, men med förvåning lade han märke till den ofantliga lättnad som lästes i hovmästarens ansikte — ej mindre förvånande var det att denne ställde ifrån sig vinet orört.
Det var en stormig, kall och ruskig marsafton. En blek måne låg på rygg, som om den kastats över ända av vinden, och moln av det lättaste, mest genomskinliga slag flögo över fästet. Blåsten gjorde det svårt att tala och jagade blodet till ansiktena. Den tycktes ha sopat bort människorna från gatorna, ty mr Utterson hade aldrig förr sett den delen av London så folktom. Han hade kunnat önska det annorlunda. Aldrig i sitt liv hade han nämligen erfarit en så stark önskan att se och röra vid sina medmänniskor, ty hur han än stretade emot, hade han en förkrossande förkänsla av stundande olycka. Då de kommo till squaren yrde dammet om dem, och de spensliga träden i trädgården slogo mot staketet. Poole, som hela tiden hållit sig ett eller ett par steg framför den andre, stannade nu mitt på trottoaren och trots den starka blåsten tog han av sig hatten och torkade sig i pannan med en röd näsduk. Fastän han gått fort, hade icke svettpärlorna framkallats av den kroppsliga ansträngningen utan av en kvävande ångest, ty hans ansikte var nu blekt, och då han talade var rösten sträv och bruten.
»Nu, sir, äro vi framme», sade han, »och Gud give att ingenting hänt.»
»Amen, Poole», sade juristen.
Och därefter knackade hovmästaren mycket försiktigt på. Dörren öppnades med säkerhetskedjan kvarsittande, och inifrån frågade någon: »Är det ni, Poole?»
