toriet. Det var bara en minut jag såg honom, men håret reste sig på mitt huvud. Säg mig, sir: om detta var min husbonde, varför hade han mask för ansiktet? Om det var min husbonde, varför gnällde han som en råtta och sprang ifrån mig? Jag måtte väl ha tjänat honom länge nog och så…» han gjorde en paus och strök sig med handen över ansiktet.
»Alla dessa omständigheter äro högst besynnerliga», sade mr Utterson, »men jag tror, att det börjar gå upp ett ljus för mig. Er husbonde, min kära Poole, har förmodligen blivit angripen av en av dessa sjukdomar som både martera och vanställa patienten. Såvitt jag kan förstå, härrör förändringen i hans röst från det, och det är också anledningen till att han begagnar mask och undviker sina vänner. På så sätt förklaras hans iver att få reda på den där drogen, medelst vilken den stackars mannen hyser ett visst hopp att återvinna sin hälsa. Gud give, att han ej måtte bli besviken! Se där min förklaring. Den är ganska sorglig, Poole, och förskräcklig, när man tänker närmare på saken. Men den är åtminstone enkel och naturlig, hänger bra ihop och befriar oss från alla överdrivna farhågor.»
»Sir», sade hovmästaren och röda fläckar visade sig i hans bleka ansikte, »den där varelsen var inte min husbonde, ni kan vara övertygad om det. Min husbonde» — och nu såg han sig omkring och började viska — »min husbonde är en lång, ståtlig man, och denne liknade en dvärg.» Utterson ville göra invändningar. »Sir», sade Poole, »tror ni att jag, som tjänat honom i tjugu år, inte skulle känna igen honom? Tror ni inte jag vet hur han ser ut, jag som varenda morgon, sett honom sticka ut huvudet genom laboratoriedörren? Nej, sir, den där figuren i masken var inte doktor Jekyll — Gud allena vet vem han var, men inte var det doktor Jekyll. Det är min fulla övertygelse, att här föreligger ett mord.»
»Om ni säger det, Poole», återtog juristen, »så är det min skyldighet att förvissa mig om hur det förhåller sig. Hur mycket jag än önskar att skona er husbondes känslor och hur förbryllande än detta brev, som tycks bevisa att han lever, synes mig, kommer jag att anse det för min plikt att slå in den där dörren.»
»Det låter höra sig, mr Utterson!» utbrast hovmästaren.
»Och nu komma vi till den andra frågan», återtog Utterson. »Vem skall göra det?»
»Naturligtvis ni och jag», löd det oförfärade svaret.
»Bra talat», sade juristen, »och vilka än följderna må bli, skall jag draga försorg om att ni inte förlorar på kuppen.»
»Det ligger en yxa i föreläsningssalen», sade Poole, »och ni själv kan ju taga eldtången där i köksspisen.»
Juristen tog det klumpiga och tunga verktyget i sin hand och vägde på det. »Ni vet väl, Poole», sade han och såg upp, »att den ställning vi intaga ej är utan fara?»
»Det vet jag nog, sir», svarade hovmästaren.
»Då är det skäl att vi tala rent ut», sade den andre. »Båda ha vi mera i tankarna än det
