vi sagt. Låt oss vara fullt uppriktiga. Kände ni igen den där maskerade personen som ni såg?»
»Sanningen att säga, sir, rörde han sig så hastigt och höll sig så dubbelviken, att jag inte kan svära på saken», förklarade Poole. »Men om ni frågar: var det mr Hyde? så svarar jag: ja, det tror jag! Storleken var ungefär densamma och rörelserna lika lätta. Vilken annan skulle dessutom ha kunnat komma in laboratorievägen? Ni har nog inte glömt, sir, att han vid tiden för mordet ännu var i besittning av nyckeln? Men det är inte allt. Jag vet inte om ni, mr Utterson, någonsin träffat mr Hyde?»
»Jo», sade juristen. »Jag har en gång talat med honom.»
»Då måste ni liksom vi andra veta, att det var någonting besynnerligt med den herrn — någonting som skrämde en och väckte en känsla som gick genom märg och ben. Jag kan inte närmare förklara det, men underligt var det.»
»Jag medger, att jag kände någonting ditåt», sade mr Utterson.
»Jag kan väl tro det», sade Poole, »och då den där maskerade figuren likt en markatta hoppade upp bland kemikalierna och kilade in i doktorns laboratorium, gick det en iskall kåre utefter ryggen på mig. Jag vet nog att sådant inte gäller i ett vittnesmål, så pass lagkunnig är jag, men känslor har man i alla fall, och jag kan heligt försäkra, att det var mr Hyde.»
»Jo jo, män», sade juristen, »mina farhågor peka åt samma håll. Naturligtvis kunde det ej uppstå annat än ont av den förbindelsen — välgrundat ont. Jag försäkrar att jag tror er. Jag tror, att stackars Henry blivit mördad och jag tror, att mördaren — Gud allena vet varför — alltjämt håller till i sitt offers rum. Och nu skola vi hämnas. Kalla hit Bradshaw.»
Betjänten infann sig, mycket blek och mycket nervös.
»Var nu duktig, Bradshaw», sade juristen. »Jag förstår, att denna spänning är plågsam för er alla. men vår avsikt är att nu göra slut på den. Poole och jag ämna bryta oss in i doktorns laboratorium. Skulle allt vara gott och väl, så är jag bredaxlad nog att påtaga mig skulden. Skulle däremot någonting vara mycket illa eller någon missdådare söka undkomma bakvägen, är det bäst att ni tar pojken med er, förser er med ett par starka knölpåkar och fattar posto vid bakporten. Vi ge er tio minuter att intaga era platser.»
Då Bradshaw gick, såg juristen på sin klocka. »Och nu, Poole», sade han, »begiva vi oss till våra», Och efter att ha tagit eldtången under armen styrde han kosan inåt gården. Molnen hade lagt sig över månen och det var nu alldeles mörkt. Vinden, som endast stötvis trängde in mellan murarna, kom ljusskenet att dansa framför deras steg tills de kommo i lä av föreläsningslokalen, där de tyst satte sig ned och väntade. London sorlade högtidligt vitt omkring dem, men på närmare håll bröts tystnaden endast av stegen som rörde sig av och an på golvet i doktorns enskilta laboratorium.
»Så där går han så lång dagen är, sir», viskade Poole, »och även en stor del av natten. Det är bara när något nytt kemikalium kommer från droghand-
