lukten i rummet förstod Utterson, att han såg på en självmördares lik.
»Vi ha kommit för sent», sade han allvarligt. »Hyde har gått att avlägga sin räkenskap och oss återstår endast att söka reda på er husbondes kvarlevor.»
Den allra största delen av byggningen upptogs av föreläsningssalen, som fyllde nästan hela bottenvåningen och fick sitt ljus uppifrån, samt av dr Jekylls laboratorium, som bildade en övervåning vid salens ena ända och hade utsikt åt den stora gården. En korridor förenade den forna föreläsningssalen med porten vid bakgatan och med den stod laboratoriet i gemenskap medelst en annan trappa. Dessutom fanns det några mörka kontor och en rymlig källare. Allt detta undersökte de nu grundligt. I kontoren behövde de bara kasta en blick, ty de voro tomma allesammans och dammet, som föll från dörrarna, vittnade om att de länge stått stängda. Källaren var visserligen full med en massa skräp och bråte, som huvudsakligen förskrev sig från den kirurgs tid som varit Jekylls företrädare, men i detsamma de öppnade dörren insågo de det gagnlösa i att söka här, ty emot dem föll en riktig matta av spindelväv, som i åratal förseglat ingången. Ingenstädes fanns det något spår av Henry Jekyll, levande eller död.
Poole stampade på stenplattorna i korridoren. »Han måste vara begravd här», sade han, lyssnande till ljudet.
»Eller kanske han har flytt», sade Utterson och gick att undersöka porten vid bakgatan. Den var stängd, men i dess närhet på stenläggningen funno de nyckeln, redan fläckad av rost.
»Det ser inte ut som om den blivit nyligen begagnad», anmärkte juristen.
»Begagnad?» upprepade Poole. »Ser ni inte, sir, att den är sönderbruten? Det ser alldeles ut som om någon stampat på den.»
»Ja visst», inföll Utterson, »och även bräckorna äro rostiga. Det här övergår mitt förstånd, Poole. Låt oss gå tillbaka till doktorns laboratorium.»
Under tystnad gingo de uppför trappan, och under en och annan blick på den döde började de grundligare undersöka vad som fanns i rummet. På ett av borden visade sig spår av kemiskt arbete, åtskilliga uppmätta högar av något slags vitt salt lågo på några glasfat, liksom ämnade till ett experiment, som den olycklige mannen aldrig fått utföra.
»Det där är samma drog som jag alltid skulle skaffa honom», sade Poole, och medan han ännu talade fräste det till i kitteln, som kokade över.
Detta förde dem till spisen, dit länstolen blivit så trevligt framdragen och där teet stod framsatt. Till och med sockret var redan lagt i koppen. På en hylla lågo diverse böcker. En bok låg också uppslagen bredvid tebrickan, och till sin förvåning fann Utterson, att det var ett exemplar av en andaktsbok, om vilken Jekyll flera gånger yttrat sig med beundran, men på vars blad nu lästes hädelser, nedskrivna med hans egen handstil.
Under deras inspektioner i rummet kommo de sökande härnäst till den svängbara spegeln, i vars djup de blickade in med ofrivillig fasa. Den var
