Sida:Dr Jekyll och Mr Hyde 1921.djvu/34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


emellertid så vänd att den endast visade dem det rosenröda färgspelet i taket, elden som i hundra upprepningar återgavs av glasskåpens framsidor och deras egna bleka och förskrämda ansikten, nedböjda för att spana.

»Den här spegeln har återgivit sällsamma ting, sir», viskade Poole.

»Och ingenting är sällsammare än att den finns här», svarade juristen i samma ton. »Vad i all världen kunde väl Jekyll» — han hajade till för namnet men övervann sin svaghet — »vad kunde väl Jekyll begagna den till?»

»Ja, säg det!» sade Poole.

Därefter övergingo de till arbetsbordet. På pulpeten, bredvid de väl ordnade papperen, låg överst ett stort konvolut med mr Uttersons namn, skrivet av doktorn. Juristen öppnade sigillet och flera brev föllo ned på golvet. Det första var ett testamente, avfattat i samma excentriska ordalag som det Utterson för sex månader sedan återlämnat. Det skulle tjäna som testamente i händelse av död, som gåvobrev i händelse av försvinnande, men i stället för Edward Hydes namn läste juristen här med obeskrivlig förvåning namnet Gabriel John Utterson. Han såg på Poole, sedan åter på papperet och till sist på den på mattan utsträckte missdådaren.

»Det snurrar runt i huvudet på mig», sade han. »Han har alla dessa dagar varit i besittning av detta; han hade ingen orsak att älska mig; han måste ha varit i raseri över att se sig ersatt av en annan och han har likväl icke förstört detta dokument.»

Han tog nästa papper. Det var en kort biljett, överst daterad av doktorn. »O, Poole!» utbrast juristen. »I denna dag har han varit vid liv och befunnit sig här. På så kort tid har man ej kunnat göra sig av med honom, han måste leva än, han måste ha flytt. Och varför och på vad sätt? Och kunna vi i så fall våga förklara detta som självmord? Vi måste vara försiktiga. Jag förutser, att vi än skulle kunna utsätta er husbonde för någon förfärlig katastrof.»

»Varför läser ni det inte, sir?» frågade Poole.

»För att jag är rädd», svarade juristen allvarligt. »Måtte jag inte ha skäl att vara det.» Och så förde han biljetten närmare ögonen och läste:


»Bäste Utterson! Då detta kommer i dina händer, har jag försvunnit — under vilka omständigheter är jag inte nog skarpsinnig att förutse, men min instinkt och alla omständigheterna i min onämnbara belägenhet säga mig att slutet är oundvikligt och måste komma snart. Gå då och läs först den berättelse som Lanyon sagt mig, att han skulle lämna i dina händer. Vill du veta mer, så hänvisar jag dig till den bekännelse som avlagts av

din ovärdige och olycklige vän
Henry Jekyll.»

»Det var ju ett konvolut till?» sade Utterson.

»Här är det, sir», sade Poole och lämnade honom ett ganska stort paket, försett med åtskilliga sigill.

Juristen stoppade det i fickan. »Jag säger helst ingenting om det här papperet. Om er hus-