hag som framkallades av hans närhet. Det stötte på frossbrytning och åtföljdes av sjunkande puls. Vid själva tillfället skrev jag det på räkningen av en viss idiosynkratisk personlig motvilja och förvånades bara över symtomernas styrka, men sedan har jag fått anledning tro att orsaken låg djupare än så, och hade en ädlare drivfjäder än hatet.
Denne man, som från första ögonblicket av sitt inträde hos mig väckt en vad jag ville kalla osmaklig nyfikenhet, var klädd på ett sätt som skulle ha gjort en vanlig människa löjlig, det vill säga hans kläder, ehuru av dyrbart och mörkt tyg, voro på alla håll och kanter alldeles för stora åt honom, byxorna hängde på hans ben och voro uppvikta för att inte släpa, livet på rocken räckte nedanför höfterna och kragen föll ut över axlarna. Men eget nog framkallade denna underliga dräkt ingalunda mitt löje. Då det låg någonting abnormt och vidrigt i själva den varelses väsen som nu stod framför mig — någonting konstigt, häpnadsväckande och upprörande — tycktes denna nya egenhet helt enkelt understryka och bekräfta hela uttrycket, så att till mitt intresse för mannens beskaffenhet och karaktär lades en viss vetgirighet rörande hans härkomst, hans liv, hans förmögenhet och hans ställning i samhället.
Dessa iakttagelser har det visserligen tagit någon tid att nedskriva, men i verkligheten voro de blott några sekunders verk. Den besökande brann av dyster iver.
»Har ni skaffat hit den?» ropade han. »Har ni den här?» Och så livlig var hans otålighet, att han till och med lade handen på min arm och försökte ruska mig.
Jag sköt honom tillbaka. Då han rört vid mig, hade jag känt att blodet isat sig i mina ådror. »Lugna er, herre», sade jag. »Ni glömmer, att jag inte har det nöjet att känna er. Var så god och sitt.» Jag föregick honom med gott exempel, satte mig på min vanliga plats och antog mitt vanliga sätt mot en patient, såvitt som det lät förena sig med den sena timmen, beskaffenheten av min stämning och den fasa främlingen ingav mig.
»Jag ber om ursäkt, dr Lanyon», svarade han ganska artigt. »Ni har alldeles rätt i vad ni säger och min otålighet har drivit mitt levnadsvett på flykten. Jag har kommit hit på anmodan av er kollega, dr Henry Jekyll, i ett ärende av någon vikt, och om jag förstått honom rätt…» han avbröt sig och förde handen till strupen. Jag märkte, att han, trots sitt behärskade sätt, stred mot ett sig närmande hysteriskt anfall. »Om jag förstått honom rätt, var det visst en låda…»
Men nu fick jag medlidande med mannens ångest — påverkades kanske också av min tilltagande nyfikenhet.
»Där står den, sir», sade jag och pekade på lådan, som stod på golvet bakom ett bord, fortfarande täckt av skynket.
Han ämnade springa till den men hejdade sig och lade handen på hjärtat. Jag hörde hur han konvulsiviskt hackade tänderna, och hans ansikte blev så spöklikt, att jag började frukta både för hans liv och hans förstånd.
»Lugna er», sade jag.
