Sida:Dr Jekyll och Mr Hyde 1921.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Han såg på mig med ett ohyggligt leende, och med förtvivlans mod ryckte han skynket åt sig. Vid åsynen av lådans innehåll uppgav han en suck, vittnande om en så oändlig lättnad, att jag blev alldeles bestört, men i nästa ögonblick frågade han med tämligen behärskad röst: »Har ni ett graderat glas?»

Jag reste mig upp med ett visst bemödande och räckte honom det begärda.

Han tackade mig med en leende nickning, mätte ut några droppar av den röda tinkturen och blandade ett av pulvren däruti. Mixturen, som först var rödaktig, började i den mån kristallerna smälte klarna i färgen, hörbart bubbla och kasta upp små ångande virvlar. Plötsligt upphörde puttrandet och blandningens färg ändrades till en mörk purpur, som sedan långsamt bleknade och blev vattenaktigt grön. Min gäst, som med skarp blick aktgivit på förändringarna, log, ställde glaset på bordet och vände sig om för att med forskande blick se på mig.

»Och låt oss nu göra upp frågan angående det som återstår», sade han. »Vill ni handla klokt? Vill ni låta leda er? Vill ni tillåta mig att taga detta glas i min hand och att utan vidare diskussion lämna ert hus? Eller har nyfikenheten fått för mycket välde över er? Tänk innan ni svarar, ty det skall bli som ni bestämmer. Om ni så bestämmer, skall ni bli lämnad som ni var förut, varken rikare eller visare, såvida medvetandet om att ha gjort en tjänst åt en gränslöst olycklig människa icke kan anses som ett slags själens rikedom. Eller, om ni föredrar ett annat val, skola nya kunskapsområden, nya vägar till rykte och makt öppna sig för er här, i detta rum, i detta ögonblick, och er syn skall bländas av ett under, som kunnat rubba själva Satans otro.»

»Sir», svarade jag, låtsande en köld som jag var långt ifrån att känna, »ni talar i gåtor, och det skall kanhända inte förvåna er, att jag hör på utan att få något särdeles starkt trosintryck. Jag har emellertid gått alldeles för långt i fråga om oförklarliga tjänster för att hejda mig innan jag sett slutet.»

»Det är bra», sade den besökande. »Lanyon, ni minnes era löften som läkare: vad som följer försiggår under vårt yrkes insegel. Och ni, som så länge varit bunden av de mest trånga och materialistiska åsikter, ni som har förnekat den spekulativa medicinens egenskaper — se här!»

Han förde glaset till läpparna och tömde det i ett enda drag. Ett anskri följde: han raglade, vacklade, fattade i bordet och höll sig fast därvid, stirrade ut med blodsprängda ögon, flämtade med öppen mun. Och under det jag såg på honom, trodde jag mig märka en förändring — han tycktes svälla ut — hans ansikte blev helt plötsligt svart, dragen tycktes mjukna och förändras — och i nästa ögonblick hade jag sprungit upp och ryggat tillbaka mot väggen med höjd arm för att värja mig för underverket. Jag var alldeles utom mig av skräck.

»O Gud!» skrek jag gång på gång, ty där, mitt framför mig, blek och darrande, trevande med händerna som en den där återvänder från döden — stod Henry Jekyll!