skulle vid minsta tillstymmelse till överdrift i användningen eller minsta missöde i provets stund helt och hållet utplåna den okroppsliga tälthydda som det var min avsikt att den skulle förändra. Men lockelsen av en så underlig och djupgående upptäckt övermannade till sist mina farhågor. Jag hade för länge sedan berett min tinktur. Jag köpte på en gång av en droghandlare en gros ett stort kvantum av ett salt, som jag, tack vare mina experiment, visste var den sista ingrediens som skulle tillsättas, och sent en olycksdiger natt blandade jag elementen, såg dem sjuda och ryka i glaset och, sedan bubblandet upphört, samlade jag mod och tömde drycken.
Och nu följde de smärtsammaste plågor: det knakade i benbyggnaden, jag kände det vidrigaste äckel och en inre fasa, som icke kan överträffas i födelsens eller dödens stund. Men så upphörde helt hastigt denna vånda, och det var som hade jag tillfrisknat från en svår sjukdom. Det var någonting sällsamt i mina förnimmelser, någonting obeskrivligt nytt och på grund av sin nyhet otroligt ljuvt. Jag kände mig yngre, lättare, kroppsligt lyckligare. Invärtes erfor jag en besinningslös våghalsighet, en flod av orediga sensuella bilder brusade genom min fantasi, alla förpliktelser tycktes lösta — det var en dittills okänd men icke oskyldig själisk frihet, som gjorde sig gällande. Vid första andedraget i detta nya liv kände jag mig mera ondskefull, tio gånger sämre än förr — en såld slav under min arvsynd. Och den tanken stärkte och tjusade mig i den stunden som ett eldigt vin. Jag sträckte ut händerna, njutande av fräschören i dessa sensationer, men i detsamma märkte jag, att jag förlorat i kroppsstorlek.
Vid den tiden fanns det ingen spegel i mitt rum. Den som står bredvid mig då jag nu skriver blev hitförd senare, och just för att jag skulle kunna iakttaga dessa förändringar. Natten hade emellertid närmat sig morgonen — morgonen, mörk som den var, skulle snart övergå till dag, och invånarna i mitt hus voro försänkta i den djupaste sömn. Uppjagad av hopp och förväntan, beslöt jag att i min nya gestalt våga mig så långt som till mitt sovrum. Jag gick över gården, där jag tyckte att stjärnbilderna blickade ned på mig med förvåning, ty jag var ju i mitt slag den förste, som deras outtröttliga vaksamhet uppenbarat för dem. Jag smög mig genom korridorerna — en främling i mitt eget hus, och inkommen i min sängkammare, upptäckte jag för första gången hur Edward Hyde såg ut.
Nu måste jag yttra mig teoretiskt och säga icke vad jag vet utan vad jag förmodar vara troligt. Den onda sidan i min natur, på vilken jag nu överflyttat den präglande förmågan, var mindre kraftig och mindre utvecklad än den goda, som jag nyss avsatt. Under loppet av mitt liv, som dock till nio tiondelar varit ett liv av flit, dygd och självbehärskning, hade den varit mycket mindre använd och den var mycket mindre förbrukad. Härav förklaras, som jag tror, hur det kom sig, att Edward Hyde var mycket mindre, spensligare och yngre än Henry Jekyll. Liksom godhet lyste fram ur den enes ansikte, så stod ondska klart och tydligt skrivet i den andres. Dessutom hade onskan — som jag fortfarande anser som männi-
