Sida:Dr Jekyll och Mr Hyde 1921.djvu/43

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


skans förgängliga sida — på den där kroppen satt en stämpel av missbildning och förfall. Då jag betraktade den där bilden i spegeln erfor jag dock ingen vedervilja, snarare en viss tillfredsställelse. Även den var jag. Den syntes mig naturlig och mänsklig. I mina ögon har den en mera livaktig prägel av anden och föreföll mig mera enastående och individuell än det ofullkomliga och oharmoniska utseende, som jag hittills haft för vana att kalla mitt. Och däruti hade jag onekligen rätt. Jag har märkt, att då jag iklätt mig Edward Hydes gestalt, kunde ingen komma mig nära utan att synbart rygga tillbaka. Om jag rätt förstår saken, så ligger skälet däruti, att alla människovarelser vi anträffa här på jorden äro sammansatta av gott och ont och Edward Hyde var den enda i hela mänskligheten som var enbart ond.

Jag dröjde bara ett ögonblick framför spegeln. Det andra och avgörande experimentet återstod ännu. Det återstod ännu att pröva om jag oåterkalleligen förlorat min identitet och före dagbräckningen måste fly från ett hus som icke längre var mitt. Jag skyndade tillbaka till mitt laboratorium, preparerade och drack än en gång drogen, led än en gång upplösningens våndor och återkom till sans, iklädd Henry Jekylls karaktär, figur och ansikte

Den natten hade jag kommit till den ödesdigra korsvägen. Om jag i ädlare stämning närmat mig min upptäckt, om jag riskerat experimentet under inflytande av ädelmodiga och fromma syften, skulle allt ha ställt sig annorlunda, och ur dessa dödens och födelsens kval skulle jag utgått som en ängel i stället för som en avgrundsande. Drogen verkade utan urskillning; den var varken demonisk eller gudomlig; den skakade endast dörrarna till mina anlags fängsel, och likt fångarna i Filippi sprang det inneboende ut. I den stunden slumrade min dygd. Min ondska, som hölls vaken av ärelystnaden, var rörlig och snabb att gripa tillfället, och det som åstadkoms var Edward Hyde. Följden var, att fastän jag nu var i besittning av två karaktärer såväl som av två utseenden, var den ena helt ond men den andra fortfarande den gamle Henry Jekyll, den konstigt sammansatta individen, om vars omvändelse och förbättring jag redan börjat misströsta.

Icke ens vid den tiden hade jag övervunnit min motvilja med avseende på studielivets torrhet. Ännu var jag stundom muntert stämd, och som mina nöjen minst sagt saknade värdighet och som jag icke allenast var väl känd och mycket aktad här i världen utan även började bli till åren, blev det bristande sammanhanget i mitt liv mig till allt större plåga. Det var på den sidan som min nya förmåga frestade mig, tills jag hemföll till slaveri därunder. Jag behövde bara tömma glaset, avkasta den ansedde professorns gestalt och ikläda mig Edward Hydes, likt en tjock kappa. Jag log vid tanken därpå. Det föreföll mig då ganska lustigt och jag vidtog mina förberedelser med den allra största omsorg. Jag hyrde och möblerade det där huset i Soho, dit Hyde spårades av polisen. Jag skaffade mig en hushållerska, som jag visste vara tystlåten och samvetslös. Å andra sidan meddelade jag mina tjänare, att en viss mr Hyde,