porten och betala dem med en check, utställd av Henry Jekyll. Men denna fara var det för framtiden lätt att undanröja genom att i en annan bank öppna räkning i Edward Hydes eget namn. Som jag genom att luta min handstil bakåt försett min dubbelgångare med signatur, ansåg jag mig utom räckhåll för ödet.
Omkring två månader före mordet på sir Danvers hade jag varit ute på ett av mina äventyr och kommit sent tillbaka. Följande dag vaknade jag i min säng med något egendomliga förnimmelser. Förgäves såg jag mig omkring, förgäves såg jag de vackra möblerna och stora proportionerna i mitt rum vid squaren, förgäves kände jag igen mönstret på sängomhänget och formen på mahognystolparna. Någonting sade mig oavlåtligt att jag icke var där jag var, att jag icke vaknat där jag tycktes vara utan i det lilla rummet i Soho, där jag plägade sova i Edward Hydes gestalt. Jag log för mig själv, och enligt min psykologiska vana började jag helt lamt söka intränga i beståndsdelarna av denna illusion, under tiden allt emellanåt dåsande av i en behaglig morgonlur. Under det att jag ännu var på detta sätt sysselsatt råkade mitt öga; i ett av de vaknare ögonblicken falla på min hand. Som du ofta sagt, var Henry Jekylls hand yrkesmässig i både form och storlek. Den var stor, fast, vit och välformad. Men den hand, jag nu ganska tydligt såg i Londonmorgonens gulaktiga dager, låg halvsluten på täcket och var mager och knotig, gråblek och skuggad av svarta hår. Det var Edward Hydes hand.
Jag hade visst sett på den i nära en halv minut, försjunken som jag var i undran och förvåning, innan skräcken vaknade i mitt bröst, plötsligt och häpnadsväckande som basuners klang. Jag hoppade ur sängen och rusade till spegeln. Vid den syn som här mötte mig förvandlades mitt blod till någonting obeskrivligt tunt och isande. Ja, jag hade gått till sängs som Henry Jekyll och vaknat som Edward Hyde. Hur kunde detta förklaras? frågade jag mig, och med förfäran tillade jag — hur kunde det hjälpas? Det var tämligen långt lidet på morgonen; tjänarna voro uppe, alla mina droger voro i laboratoriet — det var långt dit, utför två trappor, genom den bortre korridoren, över den öppna gården och genom föreläsningssalen. Jag bävade för detta. Nog var det möjligt att dölja ansiktet, men vad tjänade det till, då jag ej var i stånd att dölja förändringen i min figur? Med oändlig lättnad erinrade jag mig då, att tjänstepersonalen vant sig vid att se mitt andra jag komma och gå efter eget behag. Jag hade snart klätt mig så gott jag kunnat i kläder av min egen storlek, hade snart gått genom huset, där Bradshaw stirrade och tog ett steg tillbaka då han fick se mr Hyde vid en sådan tid på dagen och i en sådan dräkt. Tio minuter därefter hade dr Jekyll kommit tillbaka i sin egen skepnad och satt nu med mulen panna och låtsade äta frukost.
Min aptit var i sanning obetydlig. Denna oförklarliga händelse, denna omkastning av föregående erfarenheter tycktes mig likna det babyloniska fingret som skrev på muren och förkunnade min dom. Allvarligare än någonsin började jag
