Sida:Dr Jekyll och Mr Hyde 1921.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


begrunda min dubbeltillvaros följder och möjligheter. Den del av mig själv som jag hade förmåga att framkalla hade på den senare tiden blivit mycket närd och anlitad. Det hade synts mig som om Edward Hyde vuxit sig större och som om jag, iklädd hans gestalt, känt blodet brusa kraftigare i mina ådror. Jag började ana en fara, jag trodde, att om detta mycket förlängdes, skulle jämvikten i min natur för beständigt kastas över ända, förmågan av frivillig förändring upphävas och Edward Hydes karaktär bli oåterkalleligt min. Drogens verkan hade icke alltid visat sig lika kraftig. En gång för länge sedan hade den totalt svikit mig. Sedan dess hade jag vid mer än ett tillfälle nödgats fördubbla satsen och en gång, med stor risk för livet, tredubbla den. Hittills hade denna sällan förekommande ovisshet varit det enda som kastat skugga över min tillfredsställelse. Nu och i ljuset av morgonens händelse föranleddes jag att anmärka, att då i början svårigheten bestått i att avkasta Jekylls kropp, hade den på sista tiden så småningom men avgjort överflyttats tilll den andra sidan. Allt tycktes därför peka på att jag helt långsamt förlorade greppet om mitt ursprungliga och bättre jag samt långsamt införlivades med mitt andra och sämre.

Mellan dessa två, det kände jag nu, hade jag att Välja. Mina båda naturer hade minnet gemensamt, men alla andra förmögenheter voro ojämnt delade dem emellan. Jekyll — den mera sammansatte — föreslog och deltog i Hydes äventyr, än med de livligaste farhågor, än med ett lystet välbehag, då däremot Hyde var likgiltig för Jekyll, eller tänkte på honom ungefär såsom stråtrövaren tänker på den håla han gömmer sig i undan förföljelsen. Jekyll hyste mer än en fars intresse, Hyde mer än en sons likgiltighet. Att förena mitt öde med Jekylls var att dö för de lustar jag länge i hemlighet hyst och på sista tiden börjat hejdlöst tillfredsställa. Att förena mitt öde med Hydes var att dö för tusen intressen och strävanden och att i ett slag och för beständigt bli föraktad och värnlös. Villkoren kunde synas ojämna, men det fanns ännu en omständighet att beakta, ty under det att Jekyll led och våndades i återhållsamhetens eld, skulle Hyde inte ens vara medveten om allt vad han förlorat. Hur underliga mina förhållanden än voro, äro betingelserna i denna förhandling så gamla och alldagliga som människan. Ungefär samma lockelser och farhågor äro med i spelet för varenda frestad och skälvande syndare, och det gick med mig som med ett så stort flertal av mina medmänniskor: jag valde den bättre delen och befanns undermålig i styrka då det gällde att hålla fast vid den.

Ja, jag föredrog den något till åren komne och misslynte doktorn, omgiven av vänner och ägnande sig åt hederliga uppgifter, samt sade ett avgjort farväl åt den frihet, den relativa ungdom, de lätta steg, livliga pulsslag och hemliga nöjen, som jag njutit av under Hydes förklädnad. Jag gjorde möjligen detta val med ett visst medvetet undantag, ty jag sade icke upp huset i Soho, ej heller förstörde jag Edward Hydes kläder, som ännu lågo till hands i mitt laboratorium. I två månader var jag likväl trogen mitt beslut; i två månader levde