Sida:Dr Jekyll och Mr Hyde 1921.djvu/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


i en täckt droska och lät kusken köra fram och tillbaka på stadens gator. Jag säger han, ty jag kan ej förmå mig att säga jag. Det där avgrundsbarnet hade ingenting mänskligt i sig. Hos honom levde ingenting annat än fruktan och hat. Och då han till sist trodde, att kusken började fatta misstankar och han lämnade droskan och gick vidare till fots, klädd i sina illasittande kläder, ett mål för de nattliga fotgängarnas blickar, rasade dessa båda låga passioner med stormens våldsamhet inom honom. Han gick fort, jagad av sin fasa, småpratande för sig själv, smygande fram genom de mindre trafikerade gatorna och räknande de minuter som än skilde honom från midnatt. En kvinna tilltalade honom — bjöd visst ut tändstickor. Han slog henne i ansiktet och hon flydde.

Då jag återkom till mig själv hos Lanyon, tror jag nog att min gamle väns förfäran gjorde ett visst intryck på mig, men jag vet det inte. Det var i alla fall bara en droppe i det hav av avsky varmed jag såg tillbaka på dessa timmar. Jag hade undergått en förändring. Det var icke längre fruktan för galgen, det var fasan för att vara Hyde som torterade mig. Lanyons fördömande ord träffade mig delvis som i en dröm, och delvis som i en dröm återvände jag till mitt hus och gick till sängs. Efter dagens mödor föll jag i en tung och djup sömn, som icke kunde brytas ens av de mardrömmar som plågade mig. Jag vaknade på morgonen uppskakad, matt men dock vederkvickt. Alltjämt hatade och fruktade jag tanken på det odjur som slumrade inom mig, och naturligtvis hade jag icke glömt den föregående dagens hemska faror. Men jag var åter hemma i mitt eget hus och i närheten av mina droger, och tacksamheten för min räddning lyste så starkt i min själ, att den nästan tävlade med hoppets klarhet.

Efter frukosten begav jag mig i sakta mak ut över gården och indrack med nöje den friska luften, då jag åter började ansättas av de obeskrivliga sensationer, som bebådade förändringen, och jag hade nätt och jämnt hunnit in i mitt laboratorium, då jag åter började skakas av Hydes passioner. Vid detta tillfälle erfordrades dubbel dosis för att återkalla mig till mitt verkliga jag och — sex timmar därefter, då jag satt och helt sorgset blickade in i elden, återkommo kvalen, och drogen måste omigen tillgripas. Kort sagt, alltifrån den dagen var det endast med den största ansträngning och under omedelbar påverkan av drogen, som jag kunde te mig som Jekyll. Vid alla tider på dygnet kunde jag angripas av den förebådande rysningen, och om jag somnade eller dåsade av ett ögonblick i min stol, var det alltid som Hyde jag vaknade. Under trycket av denna överhängande förbannelse och till följd av den sömnlöshet vartill jag dömde mig och som översteg det otroliga, blev jag i egen person en av feber tärd och utmärglad människa, svag till både kropp och själ och uteslutande upptagen av en enda tanke: fasan för mitt andra jag. Men när jag sov eller när verkan av medicinen avtog, trädde jag, nästan utan övergång, ty förvandlingens kval minskades dagligen, i besittning av en fantasi, som sjöd av fasansfulla bilder, en själ, som behärskades av ogrundat hat