av mattighet, och då denna i sin ordning upphörde, började jag varsla en förändring i beskaffenheten av mina tankar, en större djärvhet, ett ringaktande av fara, ett lossande av bindande band. Jag sänkte blicken. Mina kläder hängde formlösa ned på min utmärglade kropp, handen som låg på mitt knä var knotig och hårig. Jag var åter Edward Hyde. Ett ögonblick förut hade jag varit viss om allas aktning, varit rik och avhållen. Hemma i matsalen stod bordet dukat för mig. Och nu var jag var mans niding, jagad, hemlös, en känd mördare, en eftersatt galgfågel.
Mitt förstånd vacklade men svek mig icke helt och hållet. Mer än en gång har jag märkt, att i min andra gestalt tycktes mina själsförmögenheter skärpta och mina livsandar mera spänstiga. Följden var, att då Jekyll kanske skulle dukat under, visade sig Hyde situationen vuxen. Mina droger voro förvarade i ett av skåpen i mitt laboratorium. Hur skulle jag komma åt dem? Med mina händer tryckta mot tinningarna försökte jag lösa detta problem. Laboratorieporten hade jag stängt. Om jag försökte att komma in genom huset, skulle mina egna tjänare förpassa mig till galgen. Jag insåg, att jag måste anlita en annan person och tänkte på Lanyon. Hur skulle jag komma åt honom? Hur skulle han kunna övertalas? Om jag undgick att bli häktad på gatan, hur skulle jag kunna komma in till honom? Och hur skulle jag, en okänd och obehaglig gäst, kunna förmå en ryktbar läkare att bryta sig in i hans kollegas, dr Jekylls, hus? Då kom jag ihåg, att det var en del som stod mig åter av min ursprungliga varelse. Jag hade min egen handstil i behåll, och sedan denna tändande gnista uppgått för mig, klarnade i hela sin utsträckning den väg jag måste följa.
Jag ordnade nu så gott jag kunde mina kläder, ropade an en förbirullande droska och åkte till ett hotell vid Portland Street, vars namn jag händelsevis hade i minnet. Mitt utseende, som var ganska komiskt, trots den tragedi som täcktes av mina kläder, väckte kuskens löje. I ett anfall av diaboliskt raseri skar jag tänderna åt honom, och leendet försvann från hans ansikte — till lycka för honom och än större lycka för mig, ty annars hade jag nog ryckt ner honom från kuskbocken. Då jag trädde in i hotellet, såg jag mig omkring med en så mörk min att uppassarna darrade. I min närvaro växlade de icke en blick men mottogo underdånigt mina order, förde mig till ett enskilt rum och försågo mig med skrivmaterialier. Hyde i fara för sitt liv var för mig en ny varelse: skakad av tygellös vrede, i en spänning som kunde leda till mord och lysten att vålla smärta. Listig var denna varelse i alla fall. Han lyckades att genom en stark viljeansträngning behärska sin vrede och han sammansatte sina båda viktiga brev, ett till Lanyon, ett till Poole och för att få bevis på att de lagts på posten, sade han till att de skulle assureras.
Sedan satt han hela dagen framför elden i det enskilda rummet och gnagde på naglarna. Där åt han sin middag, ensam med sin förfäran och med uppassaren, som märkbart darrade för hans blick, och då det blivit riktigt mörkt kröp han in
