»Verkligen?» sade mr Utterson med något ändrad röst. »På vad sätt då?»
»Jo, så här var det», gentog mr Enfield. »En mörk vinternatt gick jag vid tretiden hem från ett ställe vid världens ände, och min väg förde mig genom en stadsdel där man ej såg annat än gatlyktor. På samma sätt bar det av, gata upp och gata ned — allt var upplyst som för en procession, överallt var det tomt som i en kyrka och till sist råkade jag i en sådan stämning att jag bara lyssnade och lyssnade och började längta efter att få se en polisbetjänt. Plötsligt blev jag då varse två gestalter: den ena en liten man, som i raskt tempo stampade i väg österut, den andra en liten åtta eller tio års flicka, vilken så fort hon orkade sprang bortåt en korsgata. Som ganska naturligt var, stötte de ihop i gathörnet, och då inträffade det förfärliga. Mannen trampade nämligen helt lugnt på den lillas kropp och lät henne ligga där och skrika på gatan. Det låter ingenting då man hör det, men det var rysligt att se. Den där mannen verkade icke man utan juggernaut. jag ropade an honom, började storspringa, högg honom i kragen och drog honom tillbaka till olycksplatsen, där redan en grupp samlats kring det skrikande barnet. Han tycktes alldeles likgiltig och gjorde icke något motstånd men gav mig en blick så ful, att den kom svetten att lacka om mig. Folket som samlats bestod av flickans egna anhöriga, och snart infann sig doktorn, som blivit tillkallad. Den lilla hade emellertid ej blivit mycket skadad — mera skrämd, enligt kirurgens utsago — och man hade kunnat tro, att det slutat därvid. Men en annan sällsam omständighet tillkom. Jag hade vid första anblicken fått fasa för den där herrn. Det hade även, som naturligt var, barnets anhöriga, men vad som frapperade mig var doktorns kasus. Han var en man av den vanliga enkla läkartypen, talade med skotsk brytning och föreföll tämligen okänslig. Men det var med honom som med oss andra. Var gång han såg på min fånge bleknade han och tycktes gripas av lust att döda honom. Jag visste vad han hade i tankarna, liksom han visste vad jag tänkte, och som det inte kunde bli tal om att döda, gjorde vi vad som låg närmast till hands. Vi sade honom, att vi kunde och skulle av detta göra en sådan skandal, att hans namn bleve en styggelse för hela London och dess omnejd. Om han hade några vänner eller någon kredit, skulle vi draga försorg om att han förlorade dem. Och under det att vi som med glödande järn borrade in sanningen i honom, hade vi all möda i världen att hålla kvinnorna på avstånd, ty de voro alldeles ursinniga. Jag har aldrig sett en sådan krets av hatfulla ansikten, och i cirkelns mitt stod mannen med ett uttryck av spefull köld — rädd tillika, det såg jag, men sataniskt behärskad. “Om ni finna för gott att slå mynt av den här tilldragelsen”, sade han, “så är jag naturligtvis hjälplös. Varenda gentleman undviker gärna en scen. Nämn summan!” Vi drevo upp den till hundra pund åt barnets föräldrar. Han hade nog gärna dragit sig ur spelet, men den rådande stämningen hade kunnat leda till obehag, det insåg han, och gav med sig. Nu gällde det att få ut pengarna, och vart tror du han förde oss, om inte till den där porten? Han tog fram en nyckel,
