Sida:Dr Jekyll och Mr Hyde 1921.djvu/6

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


lätt, ty han var aldrig fallen för att lägga sina känslor i dagen, och till och med hans vänskapsförbindelser tycktes vila på den allmänneliga välviljans grundval. Den anspråkslöse kännetecknas vanligen av att han tar emot sin vänkrets sådan omständigheterna bjuder honom den. Så var fallet med juristen. Hans vänner utgjordes av hans släktingar eller av dem som han längst känt, och med hans tillgivenhet förhöll det sig som med murgrönan, den omslöt under tidens gång de närmast liggande föremålen. Detta förklarar utan tvivel det band som förenade honom med mr Richard Enfield, en släkting på långt håll och för övrigt en känd världsman. För många var det en svårlöst gåta vad dessa båda sågo hos varandra eller vad det var för ett ämne som förde dem samman. De som mötte dem på deras söndagspromenader berättade, att de ingenting sade, sågo ganska dåsiga ut och med märkbar tillfredsställelse hälsade en väns annalkande. Detta oaktat satte de båda männen det största värde på dessa utflykter, ansågo dem som veckans högsta njutning och åsidosatte för deras skull icke endast tillfällen till nöjen utan motstodo även affärsgöromålens krav för att icke avbryta den värderade vanan.

Under ett av dessa strövtåg råkade de komma in på en bakgata i ett av Londons livligare kvarter. Gatan var liten och vad man kallar tyst, men på vardagarna idkades där en inbringande handel. Alla som bodde vid den gatan tycktes välbärgade, angelägna att förkovra sig och de sparade icke på reklamen. Salufönstren, som prydde husen, sågo lika inbjudande ut som långa rader av leende försäljerskor. Till och med på söndagen, då den lilla gatan beslöjade sina mera blomstrande behag och var jämförelsevis tom på trafik, lyste den i motsats till sina mera mörklagda grannar likt en eld i skogen och fängslade och förnöjde ovillkorligen den promenerandes öga med sina nymålade fönsterluckor, sin blankpolerade mässing och den överallt rådande snyggheten och omvårdnaden.

Två portar från hörnet, till vänster när man gick österut, bröts linjen av ingången till en kringbyggd gård, och just på den punkten sköt en viss dyster byggnad fram sin gavel åt gatan. Den var två våningar hög, saknade fönster, ägde endast en port i bottenvåningen och presenterade i övervåningen endast en tom front av smutsig mur samt bar i varje detalj märken av långvarig och oefterrättlig vanvård. Porten, som varken var försedd med klocka eller portklapp, var bläddrig och fläckig. Lösdrivare höllo till i fördjupningen och drogo eld på tändstickor mot karmen, barn lekte salubod på trappan, skolpojkar hade prövat sina täljknivar på trävirket och nästan en hel generation hade gått sedan någon kört bort dessa objudna gäster eller reparerat deras ofog.

Mr Enfield och juristen befunno sig på sidogatans fjärmare trottoar, men då de kommo mitt för ingången till den kringbyggda kvadraten, lyfte den förre upp sin käpp och pekade på porten.

»Har du lagt märke till den där?» frågade han, och då hans ledsagare jakade, tillade han: »För mig sammanfaller den med en mycket underlig historia.»