gården att det är svårt att säga var den ena slutar och den andra börjar.»
De båda männen gingo en stund vidare under tystnad. »Enfield», sade mr Utterson, »din regel är god.»
»Jag skulle tro det», svarade Enfield.
»Det oaktat», fortfor juristen, »är det en sak jag vill fråga dig om, och det är namnet på den man som trampade på barnet.»
»Jag inser inte att det kan skada någon. Mannen hette Hyde», sade mr Enfield.
»Hm», sade mr Utterson. »Hur ser han ut?»
»Det är inte lätt att beskriva honom. Det är någonting galet med hans utseende, någonting obehagligt, någonting rent av avskyvärt. Jag har aldrig sett någon jag tyckt så illa om, och ändå vet jag knappt varför. Han måste vara på något sätt missbildad. Han gör ett starkt intryck av vanförhet, fastän jag inte kan säga varuti den består. Han ser mycket underlig ut och ändå kan jag inte nämna något som i hans person avviker från det normala. Nej, jag kan verkligen inte beskriva honom, och det är inte för att jag inte minnes honom — jag ser honom för mig i denna stund.»
Mr Utterson gick åter helt tyst ett stycke väg, synbarligen tyngd av tankar. »Du är säker på att han begagnade nyckel?» frågade han till sist.
»Hur kan du …» började Enfield med den största förvåning.
»Ja, jag vet — jag förstår, att det måste förefalla dig underligt. Faktum är, att om jag icke frågar dig om den andre kontrahentens namn, så är det för att jag redan känner det. Du ser, Richard, att din berättelse gjort intryck. Om du på någon punkt ej varit fullt exakt, så är det bäst att du beriktigar det.»
»Jag anser, att du borde ha sagt mig det där på förhand», svarade den andre en smula misslynt. »Men jag har varit vad du kallar exakt i varje detalj. Mannen hade en nyckel och — vad mera är — han har den än. Jag såg honom begagna den för mindre än en vecka sedan.»
Mr Utterson suckade djupt men sade inte ett ord, och kort därefter tog den yngre mannen åter till orda. »Än en gång har jag fått en läxa i tystlåtenhetens dygd», sade han. »jag skäms för min lösmunthet. Låt oss komma överens om att aldrig återgå till detta ämne.»
»Alltför gärna», sade juristen. »Låt oss tumma på det, Richard.»
Mr Hyde eftersökes.
Mörk i hågen återvände mr Utterson den aftonen till sitt ungkarlshem och satte sig utan aptit ned till sin middag. Om söndagarna hade han för vana att efter slutad måltid slå sig ned vid brasan med någon torr teologisk foliant bredvid sig på läspulpeten, tills klockan i det närliggande tornuret slog tolv, då han lugnt och tacksamt gick till vila. Denna afton tog han dock så fort bordet blivit avdukat ett ljus och gick in i sitt arbetsrum. Där öppnade han sitt kassaskåp och framtog ur dess innersta gömsle ett dokument, på vars kuvert
