Sida:Dr Jekyll och Mr Hyde 1921.djvu/10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


lästes »Dr Jekylls testamente». Med rynkad panna började han studera innehållet. Testamentet var egenhändigt avfattat, ty mr Utterson hade, ehuru han tagit hand om det sedan det var färdigt, vägrat att biträda vid dess uppsättande. Däruti förordnades nämligen icke allenast, att i händelse Henry Jekyll, M. Dr, D. C. L., L. L. D., F. R. S., m. m., fölle ifrån, skulle alla hans ägodelar övergå till hans »Vän och välgörare Edward Hyde», utan även att om dr Jekyll »försvann eller utan förklaring hölle sig undan under en tre kalendermånader överstigande period» skulle sagde Edward Hyde utan uppskov träda i hans stad och ställe, fri från alla åligganden och förpliktelser, undantagandes några smärre utbetalningar till några medlemmar av doktorns hus. Detta dokument hade länge varit en nagel i ögat för juristen. Det plågade honom både i hans egenskap av jurist och av älskare av det tillbörliga. För honom var nämligen allt fantastiskt otillbörligt. Och hittills hade hans harm ökats av hans okunnighet om mr Hyde. Nu var det, tack vare en plötslig vändning, hans kännedom om denne herre som ökade den. Det var illa nog så länge namnet för honom blott var ett namn, som ingenting mera kunde säga honom. Värre var det då det började ikläda sig vederstyggliga attribut och då det ur de skiftande, okroppsliga dimmorna, som så länge gäckat hans öga, helt plötsligt sprang fram en avgrundsande.

»Jag trodde, att det var galenskap», mumlade han då han åter lade in det anstötliga testamentet i kassaskåpet, »men nu börjar jag misstänka, att det är vanära.»

Och så blåste han ut ljuset, satte på sig en överrock och styrde kosan åt Cavendish Square, detta medicinens högkvarter, där hans vän, den store dr Lanyon, hade sitt hus och tog emot sina talrika patienter. »Om någon har reda på saken, så är det Lanyon», tänkte han.

Den högtidlige hovmästaren kände honom och tog väl emot honom. Han behövde inte vänta utan fördes direkt från dörren till matsalen, där dr Lanyon satt ensam vid sitt vinglas. Denne läkare var en frisk, rask, rödkindad herre med i förtid grånat, rikt hår och ett något bullersamt och mycket bestämt sätt. Vid åsynen av mr Utterson sprang han upp från sin stol och hälsade honom med framräckta händer. Hjärtligheten kunde visserligen synas något braskande, men den vilade på verklig känsla. Ty dessa båda voro gamla vänner, hade varit kamrater såväl i skolan som vid universitetet, voro båda män, som högt aktade sig själva och varandra och — vad som icke ovillkorligt följer därav — män som särdeles väl trivdes tillsammans.

Efter ett kort samspråk om ditt och datt ledde juristen talet på det ämne som på ett så obehagligt sätt upptog hans tankar.

»Jag skulle tro, Lanyon», sade han, »att du och jag väl äro Henry Jekylls båda äldsta vänner.»

»Jag önskar dessa Vänner vore yngre», sade dr Lanyon småskrattande, »men du har nog rätt ändå. Och vad syftar du på med det? jag ser honom sällan nu för tiden.»

»Verkligen?» sade Utterson. »jag trodde att ni voro förenade av gemensamma intressen.»

»Det ha vi varit», löd svaret. »Men det är