I detta hus uppehöll jag mig i fjorton dagar. De voro de lyckligaste i mitt lif.
Döring och Malwa hade en son, Sten Mauritz, en ståtlig, präktig pojke, med tänkesätt, värdiga en ädel yngling, och snart utgjorde han hela min fröjd.
I våra tankar kämpade vi tillhopa med alla hjeltar, som Sveriges och Finlands historia tillsammans eger. Hvilka sköna stunder!
Hans föräldrar kunde ej undgå att se den kärlek, som ynglingen ingaf mig, och såsom en gammal stridskamrat, till hvilken han trodde sig kunna sätta hela sitt förtroende, lemnade han mig, då jag begaf mig derifrån, ett bref med uppdrag att personligen öfverlemna det till Gustaf III.
Efter min återkomst till Stockholm indrogs jag i den Ankarströmska sammansvärjningen. Jag hoppades att under nya förhållanden blifva mera bemärkt och fann först för sent, att de sammansvurne endast begagnade mig såsom femte hjulet under vagnen.
Den vigt Döring lade på brefvet, då han lemnade mig det, ingaf mig den tro, att innehållet var af större politisk betydelse, och för att höja mina aktier hos de sammansvurne, bröt jag det; men jag hade bedragit mig. Brefvet innehöll endast upplysningar rörande en familjehemlighet, egentligen ej vigtig för någon annan än Sten Mauritz. Det brutna brefvet kunde ej numera framlemnas.
Den 16 Mars detta år föll Gustaf. Jag såg honom falla.
De förnämsta sammansvurne blefvo upptäckta. Jag var för obetydlig att blifva det. Plågad af oro och qval, drog jag mig tillbaka i det armodets hem, der jag haft mitt hufvudqvarter de senaste åren. Allt, hvad jag nu egde, bestod i de på ett mindre hederligt sätt bekomna papperen.
Jag beslöt också nu att granska dem med den största uppmärksamhet och fann lätt att de egde ett större värde, framför allt för vissa högt uppsatta personer, än jag förut under loppet af mitt ostadiga lefvnadssätt förmodat. Klokt och rigtigt använda, utgjorde de ett kapital, som kunde skänka mig en oberoende ställning.
Jag tänkte först vända mig med dem till hertigen, numera regenten, men förkastade det såsom allt för vågsamt; men i stället begaf jag mig till ryske ministern, grefve Stackelberg. Jag blef emottagen och framstälde för honom min militäriska bana och mitt armod. För att uppgifva ett rimligt åtkomstsätt till papperen sade jag, att konung Gustaf sjelf lemnat mig dem, men glömt att återtaga dem. Grefven lyssnade vänligt till mina ord, och jag framstälde mig i en så lysande dager som möjligt. Han bjöd mig äfven en icke obetydlig summa för handlingarna, men han ville först se dem.
Min helsa var redan undergräfd, då jag instälde mig hos honom. Vacklande och matt lemnade jag det ryska ministerhotellet.
En enda föreställning beröfvade mig mina sista krafter: tanken att jag var nära att beträda en mot mitt fädernesland förrädisk bana. Jag
