De stora, nästan gigantiska, men på samma gång så sköna och harmoniska proportionerna i det kungliga slottets södra fasad tilldrogo sig hela hans beundran. Ögat glänste ännu af hänryckning i åskådandet af det bildhuggeriarbete i marmor, som pryder portalen, då ett öppet ekipage, draget af svarta, eldiga hästar, rullade ut från den inre borggården. Som ekipaget vände åt gatan utföre slottsbacken, skulle det passera helt nära förbi Mauritz.
Då hans blick föll in i vagnen, kände han, huru häftigt hjertat började klappa.
Dagen var klar, nästan sommarljum, och klädda i lätta, men lämpliga vårdrägter, med svajande plymer i sina hattar, sutto der tvänne fruntimmer, som behagligt lutade sig mot sufflettens dynor.
För hvarje steg de nalkades honom, häfde sig hans bröst högre. Han igenkände dem, och han lifvades till glädje, om icke till en viss sällhet af deras åsyn. Han lyfte sina ögon emot dem, han ville se dem vid full dager, se, om de skulle igenkänna honom, se dem i ögat. Lifvad af en lefnadsfrisk tillit till sin egen framtid, stod han der i detta ögonblick besjälad af ett för honom alldeles nytt behag.
— I sanning, de äro desamma, hviskade en röst inom honom.
Den till höger var fruntimret från Liljeholmen, den andra var ingen annan än pagen, nu en intagande ung flicka.
Då de passerade förbi honom, tilldrog sig också han deras uppmärksamhet.
Damen från Liljeholmen lutade sig något fram, liksom för att se efter om hon såg rätt. Då hon igenkände honom, glänste en stråle af vänlig artighet i hennes öga, och med en behaglig rörelse med handen helsade hon honom.
Det tycktes, som om hon velat säga honom någonting, men åkdonets fart tillät det ej.
Det andra fruntimret, den f. d. lilla pagen, slog deremot ned sin slöja, då hon passerade förbi. Mauritz märkte dock, att en lätt rodnad dervid flammade till på hennes kinder.
— Hvilka voro de der fruntimren? frågade han en förbigående, så snart vagnen passerat.
— Jag vet icke.
— Om ni vill höra mig, skall jag underrätta er derom, svarade i detsamma en sträf röst bakom honom, och då han såg sig om, hade han samme person framför sig, som han nyss sett hos Reuterholm.
— Mitt namn, fortsatte mannen, är Vincent Pauletti, tysk, om ni behagar, ehuruväl mitt namn kommit med mina förfäder från Italien.
— Fruntimren, fruntimren, hvilka äro de, min herre?
— Den till höger var fröken Rudensköld, Malla, som hon kallas af sina vänner, och den andra var fröken Louise Posse, för närvarande en af hofvets mest intagande gracer.
— Skulle ni ha lust, fortsatte Vincent, att sammanträffa med dem,
