106
eller åtminstone med en af dem, så följ mig, och jag skall åtminstone göra hvad jag kan.
— Vore det möjligt?
— Som jag säger; ni följer mig.
— På ögonblicket, ja! ja!
De krökte nu om östra hörnet af slottet och sågo huru ekipaget, nedkommet utför slottsbacken, framskred i sakta mak.
— Der åka de.
— Ganska rigtigt; men vänd ögat till venster upp emot Logården.
Naturen hade ej ännu utvecklat några af vårens älskliga döttrar, blommorna, men orangerierna hade redan framtrollat dem. Den vackra dagen till ära hade man också utflyttat några sådana konstens vackra fosterbarn på de piedestaler, som på yttre sidan omgifva Logården.
Då Mauritz vände sin uppmärksamhet åt det hållet, såg han en person lutad öfver en af dessa blommor.
Ekipaget var i detta ögonblick alldeles under denna person. Han tycktes vilja blifva bemärkt af fruntimren der, men det lyckades ej. Då bröt han hastigt en blomma, lutade sig något framåt och kastade blomman ned, men blomman föll ej i vagnen, utan på gatan, och i detsamma rullade vagnshjulet öfver den.
Mauritz kunde ej rigtigt redogöra för de tankar, som härvid korsade sig i hans själ; men då han framkom till stället, upptog han blomman, ehuru något skadad, sönderslet den och kastade den sedan ifrån sig.
— Vet ni, hvem det är, som står deruppe, lutad mot piedestalen? frågade Vincent.
— Nej, min herre.
Mannen stod ännu qvar, med en mörk blick fäst på Mauritz.
— Hertigen-regenten.
Vi hafva omnämt det sätt, hvarpå Mauritz bekommit sin
drabantfullmagt, men vi böra äfven nämna, att han ej mer bebodde de två
rum, som öppnades åt honom på ett så hemlighetsfullt sätt, och i
hvilka han tillbragte första natten. Redan tidigt morgonen derpå hade
samma okända personer, som infört honom i huset, infunnit sig. Med
dem lemnade han också snart stället, och nu inflyttade han i ett hus
på Regeringsgatan, der rum för resande funnos. Detta hus kallades
då franska värdshuset, och ehuru värdshusrörelsen der nu mera —
och långt för detta — upphört, benämnes det af mången ännu med
samma namn.
Vincent förde Mauritz till samma gata, men längre bort, närmare Ålands gränd.
Det hus, hvari de ingingo, var ett bland de större och prydligare. Sedan de passerat en liten kringbygd gård, ledde dem en smal trappa
