Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/117

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
113

Fröken Rudensköld har efterlemnat några ganska intressanta, ännu otryckta, egenhändiga anteckningar under den gemensamma rubriken: »De märkvärdigaste åren af min lefnad». Hon tecknar sig sjelf der på följande sätt:

»Min uppfostran har varit mycket vårdslösad. Knapt egde jag ett sundt begrepp om religionens sanningar. Bortskämd af mina föräldrars ovanliga godhet och efterlåtenhet, inträdde jag vid hofvet — såsom hoffröken — vid sexton års ålder. Ung, obetänksam, glad och yr, i högsta grad okonstlad, begrep jag ej, huru man kunde dölja sina tankar, mycket mindre förtiga sanningen. Sådan, och derjemte utrustad med ungdomens behag, blef jag snart omtyckt och fjäsad. Men ingenting behagade mig särskildt, allt roade mig, allt väckte mitt åtlöje: ett hufvudfel i min karaktär, förenadt med ett öfverdrifvet högmod eller god tanke om mig sjelf. Jag njöt lifvet af alla min själs krafter: tackade gud hvarje morgon för det att jag ännu fick lefva en dag för nöjet.»

»Baron Stjerneld friade då till mig med mycken enträgenhet och var gillad af min slägt såsom ett rikt och i alla afseenden passande giftermål; men jag fann mig så lycklig i den ställning jag var, att jag med bäfvan motsåg äktenskapets pligter; sade honom det rent ut, och att jag innan tre år ej kunde förmå mig till ett så allvarsamt steg. Han höll nog utaf mig, för att vilja afbida den tiden, om jag blott med det vilkoret gaf mitt samtycke; men jag lofvade ingenting. Med den glädtighet, jag må säga lättsinnighet, jag handterade allting, handterade jag äfven kärleken: skrattade åt den, och kände den blott till namnet…»

Det är ganska så gifvet att vara bättre än sin tid; fröken Rudensköld var en dotter af sin, men en af de bättre. Hennes lyckliga anlag voro hennes enda rådgifvare, drömmarne i hennes hufvud och ingifvelserna i hennes själ utgjorde hennes trosbekännelser; hennes hjerta var hennes religion. Allt det goda, som fans hos henne, hade hon endast genom sig sjelf; det öfriga tillhörde tidens rigtning och karaktär. Kärleken blef för henne derföre mera än den borde blifva; den blef icke en värmande och lifvande flamma, utan en förbrännande; icke en vän, vid hvars

    af personlig hämd, att skuggan faller tillbaka ifrån offret på hennes förföljare, med misstanken att brefven äro förfalskade, en misstanke, som ännu mera ökas, då man läser titeln på dessa bref, åtta till antalet, en titel, som i sin nyfikenheten retande uppställning synes beteckna den mest kallblodiga elakhet och beräkning. Dessutom saknar brefvens innehåll ända till den minsta skymt af den snillrika qvinnans sätt att tänka och förmåga att yttra sig. Det emot den svaga ensamma och öfvergifna qvinnans hela moraliska tillvaro af den då varande styrelsen rigtade dödshugget torde derföre också vända sig i häfdatecknarens hand och slutligen endast träffa dem, som lyfte bilan. Armfelt bestrider på ett varmt och lifligt sätt dessa lappars autenticitet, under nedkallande af himmelens hämd öfver upphofsmannens hufvud. Rubriken på ifrågavarande bref är ord för ord följande: »Den på gamla kungshuset fängslade fröken, nu Magdalena Charlotta Carlsdotters bref till Riksförrädaren, som fordom kallades Baron Armfelt, nu fogelfri under namn af Gustaf Mauritz Magnusson, angående deras kärleksäfventyr. Öfversatt från Fransyskan i Stockholm. Tryckte hos Joh. Chr. Holmberg, 1794.»

Drabanten. I.8