114
stödjande hand hon leddes fram genom lifvet, utan en tyrann, som plundrade och krossade hennes hjerta; icke en mild, omhuldande engel, med ett ymnighetshorn, fullt af blommor och frukt, i sin hand, utan en förbannelse, som med en tår i sitt dystra öga pekar på en schavott.
Samhället erkänner sig aldrig hafva orätt inför samhället. Huru ofta har det dock icke orätt inför gud? Samhället eger emellertid sitt förebrående samvete. Det är detta samvete, som bjuder oupphörliga reformer och förbättringar. Samhället har också stiftat lagar för kärleken, ehuru det är kärleken, som skulle hafva stiftat lagar för samhället. Utgångspunkten är förbytt. Följderna deraf ha också krossat mer än ett hjerta, mer än ett samhälle.
Utan att lägga en jernspira i kärlekens hand, är den en magt. Troheten gör denna magt till en gudomlig vilja i våra hjertan; i stället för en magt blir den också nu en dygd. Kan denna dygd vara en berömmelse för den ena och ett brott för den andra? Visserligen, men blott inom de samhällen, der Cecrops lagstiftning lagt en jernspira i äktenskapets hand, äfven i denna stund, då det nedsjunkit till konvenans eller blott till en yttre hållhake.
Och sådant var i allmänhet äktenskapet under den tid och inom de klasser, vi här hafva att teckna.
Fröken Rudensköld var såsom hoffröken anstäld vid prinsessan Sofia Albertinas hof. Tio år hade förflutit der. Dessa år hade icke minskat några af hennes behag, utan i stället utvecklat dem. Knopparne voro rosor, vårmorgonen full sommardag. Afrodite log ej emot verlden, ännu halfgömd af ett tunt och fladdrande flor; floret var borta, och hon stod der nu i hela sin tjusande allmagt.
Hennes rum voro belägna i palatsets öfre våning, med utsigten dels åt Gustaf Adolfs torg, dels åt Norrström.
Anordningarna i rummet vittnade om hennes smak och böjelse för det vackra och beqväma. Prakt och trefnad voro här förenade på ett behagligt sätt. Möblerna voro ornerade i hvitt och guld. Draperierna för fönstren täflade i glans med den nyfallna snön, på hvars yta solen glimmar. Hennes toilette uppbars af en Psyke, belyst af en Amor. Denna myt var hennes eget lif. I vågiga veck böljade lätta gaser kring den alkov, der så många drömmar sväfvat med luftiga vingslag förbi hennes själ. Hjertat och fantasien tycktes nästan ha ordnat dessa rum mera än tanken. Man märkte ingen beräkning här, det var allt så naturligt.
På andra sidan om den korridor, som ledde till dessa rum, hade fröken Louise Posse sina rum.
Fröken Rudensköld och Louise Posse voro nyss hemkomna från en uppvaktning hos hertiginnan.
— Såg du blomman, som hertigen kastade för våra fötter? började Malla. Ack, Louise, tag aldrig upp sådana rosor, du sticker dig på törnet.
— Jag tror dig, goda Malla.
