128
skall omfatta hvarje tillfälle att förtjena den. Jag har sökt den, söker den och skall söka den så länge jag lefver. Säg mig endast, hvar jag kan finna dess blotta skugga, och jag gör redan endast derför allt, hvad ni begär af mig.
— Ni är kanske en ibland de der moralisterna, som af samvetsskrupler ej våga aflossa ens ett skott i luften. Ni ser på mig. Förstår ni mig icke? Rent ut då? Att ni, som jag och alla hederliga karlar, har samvete, begriper jag, men är det finhyldt som en sextonårig flickas, eller grofbarkadt som en soldats?
— Mitt samvete är en soldats, herre, och alla som stå emellan mig och min lycka, äro mina fiender. Jag gör bara min pligt, då jag spetsar upp dem på bajonetten.
— Ni menar på pennan.
— Lika mycket, på hvad som helst.
— För lif och lycka ropade det i Alms själ: va la banque!
— Kom! uppmanade honom Netherwood. Jag skall visa er lifvet och lyckan!
Mamsell Slottsberg bodde vid denna tid ganska obemärkt i hörnet
af Svartmangatan och Kinstugugatan, tvenne trappor upp, med utsigten
åt båda dessa gator. Denna qvinna, som sedan erhöll ett slags
ryktbarhet, hade i sina yngsta år varit dansös vid kongl. operan utan att
förvärfva sig något utmärktare namn såsom Terpsichores gunstling.
Redan då var hon emellertid namnkunnig för sin skönhet, och sanning
är äfven, att hon egde en blick, i lyckliga stunder så smäktande, att
glänsande daggdroppar, fulla af vällust, liksom glimmade i den, en mun,
så förförisk, att det tycktes, som om en brinnande kyss gungade der
bland glödande löften om sällhet, samt slutligen äfven en barm, så
svällande, att man tyckte det en förtrollande hand bäddat af rosor och
liljor dessa kuddar endast för kärlekens hemligaste drömmar.
Skådebanan var icke hennes fält; den var endast för henne ett medel och
tillfälle att ådagalägga sina behag. I samma stund som hon märkte,
att hon kunde vinna långt större triumfer, oberoende af allt, som den
offentliga scenen erbjöd henne, lemnade hon också teatern. Ifrån denna
stund tillhörde hon de fria, åtminstone var hon fri i valet af de bojor,
hvari hon ständigt lät fängsla sig och sjelf fängslade. Tiden gick, och
dess omutliga magt började nu att plundra en och annan af hennes
ungdomsskönhets friskaste blommor. Men hvad hon derigenom
förlorade i ungdom, hade hon vunnit i erfarenhet och förstånd, och hon
hade aldrig varit intressantare än vid denna tidpunkt af sitt lif.
Då händelsernas gång nu tvinga oss att inträda hos henne, sitter hon vid fönstret i det inre rummet, lekande med en mops i sitt knä. Vid hennes sida står en gammal qvinna med hvit uppsatt mössa på sitt hufvud.
