— Otacksamma, äreförgätna, skändliga!
— En stor lycka väntar oss.
— Lättsinniga skrymterska, skamlösa menniska!
— En hemlighet och en lycka. Ni hör ju ej på mig, tant.
Netherwood dröjde ej. Efter en timme återkom han med brefvet. Gumman hade under tiden lugnat sig. Charlotte hade lagt sina ord så, att nyfikenheten intagit vredens plats och beherskade henne nu lika oinskränkt. Utan att hon fick veta, hvad frågan egentligen angick, sade Charlotte henne, att hon skulle bära bort ett vigtigt bref, att det skulle aflemnas till någon af slottsknektarne, att hon skulle iakttaga den strängaste hemlighet, att deras lycka berodde på hennes klokhet, att saken angick stora och lysande framtidsplaner, att, i fall allt gick bra, hon kunde vara förvissad om att i alla sina dagar få dricka kaffe morgon, middag och afton, och att Zamor då äfven kunde få äta så mycket socker han behagade. Brefvet var redan försegladt, med ett yttre omslag till hertigens kammartjenare. Sedan tant Bertha mottagit sina instruktioner, begaf hon sig af.
— Du gör dig färdig att gå, anmärkte Charlotte till Netherwood.
— Jag har förbannadt brådtom, svarade han. Jag skall ju passa på, när brefvet framlemnas till hertigen.
— Må så vara, men har du ej också något angeläget att säga mig?
— Nej!
— Tiden synes mig likväl nu vara inne, då jag bör få veta, hvem det ifrågavarande fruntimret egentligen är, såvida jag skall kunna vidtaga de mått och steg, som äro nödvändiga för mitt uppdrag.
— Död och helvete! Det är lättare att slåss med ett helt kompani än att intrigera mot en enda qvinna. Så när hade jag glömt bort det der. Det ifrågavarande fruntimret är fröken Rudensköld.
Vid detta namn spratt Charlotte till.
— Du synes förundrad, känner du henne?
En viss oro uttryckte sig i Charlottes ansigte; men hon mötte likväl Netherwoods frågande utseende med ett obesväradt uttryck i sin blick.
— Visst icke, svarade hon. Jag blott öfvertänkte sättet att narra henne.
— Den affären har du öfvertagit, och jag litar fullkomligt på dig. För öfrigt tycker jag att det icke skall blifva någon konst. För tusan, du är ju en qvinna.
Fröken Rudenskölds namn hade gjort ett besynnerligt intryck på Charlotte. I stället för det leende, som vanligtvis tronade på hennes läppar, hade allvaret der slagit sig ned. Hon sysselsatte sig ej helle med sin favorit Zamor, utan försjönk i tysta, man skulle kunna säga djupsinniga betraktelser. Dessa betraktelser utvecklade sig likväl ej lugnt och jemt inom henne. Ansigtets rörliga minspel antydde, att de voro uppblandade med otålighet, ledsnad, förtrytelse, oro, och alla dessa små egendomligheter, som vanligtvis ingå i en nyckfull qvinnas öfverliggnin-
