Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/142

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

138

gar och omöjliggöra hvarje klokt beslut. Af hennes utseende kunde man ej sluta, om hon hyste fiendtliga eller vänliga tänkesätt för fröken Rudensköld. Då tant Bertha återkom och glad berättade, att hon i en af de mörka gångarne uti slottets jordvåning lyckats aflemna brefvet till en vaktbetjent, förblef likväl Charlotte alldeles likgiltig och besvarade endast den gamlas omständiga berättelse med stirrande blickar. Den pratsamma och eljest så glada Charlotte tycktes nästan ha förlorat målföret och försjunkit inom sig sjelf. Ett par, tre timmar senare inträffade äfven Netherwood ånyo. Belåtenheten lyste ur hans ögon.

— Allt har gått efter önskan, ropade han. Jag uppehöll kammartjenaren med hvarjehanda prat, då han skulle framlemna brefvet, till dess hertigen, som jag såg närma sig, hann fram till oss. Han mottog brefvet, bröt och läste det; jag märkte, hvilket mtryck det gjorde. Efter läsningens slut såg han sig omkring, då jag genast begagnade mig af tillfället och frågade, om han befalde någonting. På en vink följde jag honom, och nu uppdrog han åt mig att kl. 10 i morgon afton stanna med en vagn på sidan om prinsessans palats samt med all möjlig försigtighet föra ett beslöjadt fruntimmer till slottet och införa henne i ett litet rum uti en af sidoflyglarne, som han anvisade. Men hvad kommer åt dig, Charlotte, du ser ej glad ut?

— Jag har tänkt på, att vi kanske ändå ej handla så rigtigt.

— Prat! Frågan gäller blott litet kärlek.

— Men det gäller ändå ett fruntimmers heder.

— Ett fruntimmers heder beror just af hennes kärlek. Antag att fröken Rudensköld icke älskar hertigen, nåväl, så reder hon sig nog med honom.

— Men det der brefvet, du, det är ändå en förfalskning, hvilken vi begått.

— Du skämtar åter, märker jag. Förmodligen känner du ej till den tid, då våra riksråd helt öppet och med riksståndens bifall sjelfva skrefvo konung Adolf Fredriks namn, och det under handlingar, gällande hela riket. Det kan man kalla förfalskning; hvad jag gjort är blott ett oskyldigt medel i en obetydlig kärleksaffär.

— Du anser således en sådan der förfalskning alldeles i sin ordning?

— Icke just det; men man kan ej lägga katekesen till grund för alla sina handlingar. Litet galanteri må åtminstone vara tillåtet. Om man vore rigtigt noggrann, skulle man ej få göra någonting. För tusan, jag känner ej igen dig mera. Tänker du bli en sirapssyster, Charlotte?

Charlotte syntes ej rigtigt gilla hans åsigter, men utbröt icke desto mindre i ett omåttligt skratt. Kanske ville hon derigenom dölja sina innersta tankar.

— I morgon afton således, upptog han åter ämnet.

— Klockan tio.

— Jag har uppgjort en liten plan för min del Jag lagar så, att