140
— Jag har gjort den anmärkningen, att hans tur är mindre god, då han spelar med hertigen.
— Lyckan leker ibland med sina gunstlingar, men icke desto mindre, jag parerar.
— Partiet?
— Efter behag.
Prinsessan älskade små aftoncirklar, der man vid ett litet parti ecarté eller under en behaglig och lätt konversation fördref några timmar. Äfven nu hade några af hofstatens medlemmar samlat sig i hennes förmak, och deribland syntes också Armfelt. Det var vanligt, att der han infann sig, spred sig glädje och munterhet. Man skulle trott, att han alltid följdes liksom af ett solsken af trefnad och behag. Men denna afton var han allvarsammare än vanligt. Efter en stund samlades ännu flere, och kort derpå anlände helt oförmodadt äfven hertigen.
Då han inträdde, flögo hans blickar omkring i rummet, liksom sökte han någon viss person. Om det nu var en slump eller hvad orsaken kunde vara, nog af, då hertigens öga stannade på fröken Rudensköld, märkte han sig vara observerad af Armfelt, och han erfor dervid en känsla af både bryderi och grämelse.
— Skall det vara ett parti? yttrade han utmanande till Armfelt.
— Som ers kunglig höghet befaller.
Spelbordet ordnades genast. Förhanden tillföll Armfelt. Under det han utdelade korten, stannade minister-residenten från hertigdömet Altenburg, baron Weisenburg, jemte en af prinsessans kammarjunkare, grefve Adlerstjerna, på sidan om bordet. Det var emellan dem, som det samtal egde rum, hvilket börjar detta kapitel. Hertigen erhöll mindre goda kort.
— Jag proponerar, yttrade han.
Omöjligt, ers kunglig höghet. Jag är alltid nöjd med mina kort, äfven om de äro mindre goda. Det beror så mycket på, huru man spelar dem.
Weisenburg och Adlerstjerna sågo på hvarandra. Armfelt egde ingen enda målare på sin hand. Hertigen såg missnöjd ut öfver anmärkningen. Spelet började emellertid.
— Jag markerar en point för konungen i trumf, yttrade hertigen.
— För sent, ers kunglig höghet, ni har redan spelat på mitt kort. I stället är det nu jag, som får markera en point… på er kung.
Anmärkningen öfverensstämde med spelets regler, men icke desto mindre sårade den hertigen. Förhållandet mellan honom och Armfelt hade alltid varit spändt, och var det nu mera än någonsin. Orsaker dertill saknades ej heller. Armfelt var aldrig hvad man menar med en krypande hofman, hvarken i sin ställning till Gustaf III eller någon annan, kanske allra minst emot hertigen, hvilken inför hans öfvertygelse var en man utan sant furstliga, högre och ädlare egenskaper och tänkesätt. Såsom ett upplysande exempel, huru öppet och oförfäradt Arm-
