142
Adlerstjerna, som fortfor att parera, tappade äfven med samma obesvärade likgiltighet parti efter parti till Weisenburg.
Prinsessan, som i en annan del af salongen varit upptagen utaf några af sin omgifning, kallade nu Weisenburg till sig.
Baron, yttrade hon, ni tyckes i afton ha' fallit ur er roll; ni är ej mera underhållande som vanligt. Hvar äro edra infall, edra anekdoter, edra berättelser, upptåg och trollkonster? Fram med dem, min herre, eljest anmäla vi klagomål hos ert hof.
— Ni förskräcker mig, ers höghet; ett klagomål från er mun skulle störta mig i en evig onåd hos min suverän, och jag skulle dö af sorg deröfver. Ni torde ej känna, ers höghet, att jag har just mina upptåg att tacka för min hertigs bevågenhet. Så mycket känbarare skulle slaget också vara, som det drabbade min egenkärleks allra ömtåligaste punkt. Befall öfver mig, ers höghet, jag står nu helt och hållet till er tjenst.
— Huru befinna sig i närvarande stund t. ex. Europas affärer, min herre?
— Illa, ers höghet, mycket illa.
— Min gud, ni antager ett så dystert utseende, som om ni talade allvarsamt.
— Tillåt mig, så skall jag snart också ha' äran visa det. Drottningen af Portugal är för det första sjuk, och det till den grad, att man, ehuru en undergörande Mariabild nyligen fördes i högtidlig procession till kungliga palatset, der den af h. h. regenten och de förnämsta embetsmännen mottogs och beledsagades till drottningens rum, icke förmärkt någon förbättring. Det är ju illa nog, det? Enkekejsarinnan af Österrike befinner sig ej heller bättre; hon fortfar att sörja sin gemål. För några få dagar sedan måste man åderlåta henne trenne gånger. En flussfeber, som tillkommit, har gifvit hennes helsotillständ ett farligt utseende. Jag vill ej tala om England, Frankrike, Spanien, Preussen och Ryssland, men öfver allt må fruntimren efter omständigheterna. Det värsta af allt är dock, att den nye kejsaren, Frans I, vidtagit en ganska ovanlig och sträng åtgärd mot damernaa i allmänhet.
— En sträng åtgärd? Då spår jag honom en orolig regering. Qvinnan är svag, det är sant; men behandlar man henne strängt, ger hon sig ingen ro, förrän hon besegrat och bestraffat den stränge.
— Han har icke dess mindre tillkännagifvit, att han icke ämnar lemna audiens åt någon af dem. Med ett ord, han har förbjudit dem sitt palats.
— Skola vi taga det för allvar eller skämt? Tänker kejsar Frans bli munk?
— Han tänker förmodligen bli en rättvis monark.
— Hvad, min herre? Skulle rättvisan fly det palats, der man lemnar företräde åt fruntimmer?
— Kanske känner han sin svaghet. Det är ej lätt att vara opartisk, då man betraktas af två vackra fruntimmersögon.
