— Men jag frågade er om Europas affärer, och ni har endast talat om fruntimrens.
— Det är också alldeles i sin ordning. Europa är ett fruntimmer och dess affärer följaktligen endast fruntimmersaffärer. Hade jag ej rätt att det stod ganska illa till med dem?
— Ni är en försigtig diplomat.
Hertigen reste sig nu upp från spelbordet och närmade sig det öfriga sällskapet.
— Är det sant, baron, yttrade han till Weisenburg, att ni är en ordentlig hexmästare? Ni skall kunna göra svart till hvitt och hvitt till svart, allt efter godtfinnande.
— I politiken, ja! Det utgör också första vilkoret för att vara en god diplomat. Hvad kameleonten är bland djuren, är han bland meniskorna, och med en lätt syftning på sig sjelf tillade han, till och med puckeln bör ej saknas.
Man skrattade åt hans hänsyftning, allra helst som han med ett leende sjelf gaf uppslaget dertill.
— Låt oss då få se några af edra konster, bad hertigen. Det skulle säkert roa oss allesamman.
Weisenburg log. Han tycktes öfvertänka något litet spratt. Efter en stund tog han ett papper och bad hertigen skrifva ett namn derpå, likväl borde det vara något, som låg honom nära om hjertat och som under det senaste dygnet lifligast sysselsatt hans tankar.
— Kommer någon annan att få se hvad jag skrifver? frågade hertigen.
— Det skall få bero på ers kunglig höghet sjelf.
Hertigen skref derpå fröken Rudenskölds namn och sammanvek genast papperet utan att visa det för någon.
— Mitt herrskap, började Weisenburg, ni ser att jag håller detta papper i min högra hand.
— Ja, ja, svarade man.
— Jag ber om ursäkt, fortfor han, vänd till fröken Rudensköld, tillit mig att få låna den der lilla hvita näsduken, som ni har i ert knä.
— Med mycket nöje.
— Nåväl, återtog han. Varen goda och gifven akt, att jag ej håller något mer i mina händer än dessa två saker, breflappen och näsduken.
— Det se vi.
— Nu lindar jag in breflappen i näsduken. Det är gjordt, som hvar och en ser. För att vidare lyckas i min konst måste jag anropa synliga magter, och på det att de må höra min frammanande stämma, lär jag bedja damerna ha den godheten och lägga händerna på sina hjärtan, och i fall herrarne äfven ega några sådana, vågar jag bedja dem göra detsamma. Allt är således färdigt. Ögonblicket är inne. Gåtan måste lösas. Ännu håller jag den lilla duken med breflappen i min hand, men gifven akt… hokus pokus… hysch!
